Vecka 3
Vi går in i vecka tre som kommer att hinna bli vecka nummer fyra innan han ens kommit till Sexcentret han själv sagt att han vill till. Den ena undanflykten efter den andra, låter det som i mina öron. Hade det tagit lika lång tid för honom att söka hjälp om det var något som gällde vår son? Jag hoppas verkligen inte det, för det hade betytt många veckors väntan för honom!
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Dagarna går...
...och problemen består.
Det är svårt att vakna på morgonen nurförtiden och känna sig lycklig. Visst, dagarna går, vi gör saker ihop, pratar och skrattar, men i bakgrunden finns hela tiden min rädsla, mitt äckel och min sorg.
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha den man som jag trodde att han var. Men hur ska det gå till? Det ÄR ju inte vad han verkligen är. Allt var ju bara en charad. Han "lekte" att han var någon han inte är och jag fick inte veta det innan jag valde att gå in i ett förhållande med honom - än mindre innan jag tyckte han skulle bli en bra far.
Jag känner mig lurad. Förd bakom ljuset som en idiot.
Frågan blir då självklart, hade jag backat i början om jag visste?
Svaret är självklart - ja.
Hade jag vetat då, det jag vet idag, hade jag nog aldrig blivit kär i honom. Med det bagage av erfarenheter av män som behandlat mig utan kärlek och respekt och satt djupa sår i min själ, hade mig påmind och jag hade nog medens dragit mig tillbaka om jag vetat. Men nu fick jag inte veta detta i förhand. Jag blev kär i denna man och vi skaffade barn ihop. Jag såg honom som den man jag ville dela min ljusa framtid med. Han fick den att se så ljus och härlig ut. Och hur ser den ut nu?
Den är bara svart och förstörd. Jag ser ingenting längre. Vad är det för en framtid vi går emot när han inte är den jag trodde han var? Kan jag leva med en man som jag oroar mig för helatiden tänker på att vilja dra en tralla till en helrakad tjugoåring på datorn; när han har sex med mig, eller sitter på toa och "skiter", eller kanske bara när vi går och handlar tillsammans?
Jag vet ju inte hur han tänker. NÄR tänker han på det? Jämt? Ibland? I såfall, finns det triggers som sätter igång det i hans vardagsliv - vilka då? Är det någonting jag gör? Sätter JAG igång några, och vad kan jag göra för att det inte händer?
Just nu känns det som om jag kunde göra vad som helst för att få komma tillbaka till den normala vardag som jag trodde att jag hade innan allt detta uppdagades. Ibland får jag irrationella tankar om att jag är beredd att göra "vad som helst" bara det hela slutar och jag kan få tillbaka mitt liv och min man (som inte finns) igen. Detta "vad som helst" innefattar då de irrationella tankarna som att förändra min kropp med vad som krävs, löshår, skallpell eller sug (större bröst, fastare lår och rumpa, strama up ögonlocken allt för att se yngre ut) lägga till en fusk-solbränna, bleka tänderna och helraka mig för att mera likna de han tittar på och tydligen vill ha. Till det kan vi ju kasta in en del tankar om att låta honom leka med mig som om jag vore en docka - orörd skolflicka ena dagen och Lisbeth Salander den andra. Allt som jag vet "turns him on".
Självklart vet jag att det inte är rätt. Och jag går och betalar 700kr timmen (som jag själv får stå för fastän han dragit in skiten!) för att bygga upp mitt självförtroende och min egen röst att kunna skrika i in i mitt eget öra, att det inte är rätt väg att gå!
Jag är ingen ful eller osexig kvinna. Jag är en mycket lyckligt lottad kvinna. Men jag är 40 år, jag har fött ett barn som jag ammat. Jag gick upp 20kg av gravidieten - som jag gick ner.
Min kropp ser ut som en kropp man borde vara nöjd över. Jag är 172 och kräver storlek 38. Jag vet många som skulle vara nöjda över det.
Min midja är smal, brösten - ok, lite hängigare än de var tidigare - men de är större än de var innan jag blev med barn (borde ses som positivt...fast kanske inte?).
Jag är inte klumpig eller tafatt (något jag själv tycker är otroligt osexigt). Jag är sensuell, varm och omtänksam.
Borde jag inte känna mig stolt och lycklig med att vara jag i den kropp jag har? Och sen är jag rätt smart - borde väl vara det med tanke på att jag håller på att doktorera...men det spelar väl ingen som helst roll i sängkammaren...
Ja, som det framgår är mitt inre i kaos. Allt detta grubbel behövde bara komma ut. Kanske kan jag jobba nu...? Ä
inget händer
Idag har han återigen varit i kontakt med sjukvården säger han, men ingenting händer. Jag blev lite ledsen på honom igår för att han så gärna ville vara nära senare när vi kommit hem från jobbet, men när allt kommer omkring, trots att jag försöker bjuda in honom till ett bad, så är han inte intresserad. Jag vet inte om han redan fått sitt roliga vid sidan om.
Jag blir tokig på detta! Jag hatar den situation jag blivit satt i.
Inget idag heller
Han fick inte kontakt med sjukvården idag heller säger han. Hans samtal blev vidarebefordat till hans läkare och han ringde aldrig tillbaka. Det var ju lämligt?! Hans läkare är ju känd för att knappt ringa tillbaka. Jag undrade vad han tyckte om att det var hans diabetesläkare som hade fått detta ärende och han sa bara "inga problem". Mer säger han inte. Jag vet inte om detta är en manöver. Blir jag lurad igen?
Får ingenting gjort
Sitter men jobbdatorn på men får ingenting gjort. På morgonen känns beslutet att jobba hemifrån så bra och välmotiverat, men det är verligen inte sant när verkligheten kommer ikapp! Nu när lunchtiden kommit och jag inser att jag inte fått något gjort får jag nästan panik. Om 2½ timme ska jag hämta på dagis och då är arbetsdagen verligen över. Sen är det middag och sysslor... Jag måste få rätsida på mina dagar. Jag måste få tillbaka mitt liv! Jag klarar inte av allt detta grubblande, det gör mig handlingsförlamad!
Varför är det så viktigt? (1)
Jag har såklart sökt på internet för att hitta andra som sitter med samma problem men de verkar vara få som vågar blogga om detta. Söker man på porrberoende/porrmissbruk på någon av alla de blogglistor som finns hittar jag ingenting. Det finns någon enstaka som skrivit, men jag hittar ingen anhörig. Jag hittade dock några frågor att ställa sig om man lever med någon med porrmissbruk på följande länk. Det är frågorna mera än hemsidans innehåll som intresserar mig för att det får mig att fundera. Det handlar ju om mig, mitt och min sons liv, som jag måste ta ansvar för.
Jag vill heller inte bli den värsta versionen av mig själv, den som ständigt går och är misstänksam, tror att sambon ljuger, en som går igenom historik på datorn och mobilen för att hitta bevis, en som smyger i sitt hem och tror att varje suck från badrummet, soffan eller sängen är en potentiell orgasmsituation där jag utelämnats. En som går och ororar sig för att man inte är tillräkligt sexig eller åtråvärd, snygg, ung, villig eller någon som oroar sog för framtiden och sonens framtida flickvänner (även om det självfallet även kan bli pojvänner - det vet man ju inte) och hur sambon kommer att reagera på dem. Om han klarar av att bli "nykter" från missbruket, när och hur kommer det att komma återfall?
Varför är det så viktigt? (2)
För mig är det viktigt att inte ha hemligheter för den jag älskar och att man kan känna sig trygg att prata om allt. Att hjälpa och stötta varandra är lixom grunden till ett tryggt och respekterande förhållande. För mig är det inte ok att ljuga för varandra, hur obehaglig sanningen än är så är det bättre att prata om det. Visst, jag vet att många säger att det finns vissa saker man inte ska prata om - som exempelvis tidigare sexuell eskapader eller om man varit otrogen osv. Vem har inte hört devisen "det man inte vet mår man inte illa av"? Visst devisen må vara sann, men vad bygger man för ett tryggt förhållande på det? Och vem vill leva i ett på fasaden perfekt förhållande där personerna involverade egentligen gör något annat än de säger och bara möts på en på förväg bestämd arena? Ett hittepå ställe där man spelar charader! JAG vill inte leva så! Jag vill har tillit, värme och kärlek.
Jag känner mig värdelös
Det är som rubriken säger - jag känner mig värdelös, utan värde för min sambo. Helt enkelt för att jag undanhållits en sanning om honom som jag hade velat kontemplera innan jag valde att bilda ett liv med honom. Jo, det är visst så länge det hela hållit på. Tillochmed ännu längre, så länge han varit singel och levde ett liv enbart för jobbet - en si så där 10-15 år!!!!!!!!!! Och jag har fått berättat av honom att det rört sig om dagligt bruk, ibland men inte alltid, ackompanjerat med att han onanerat.
Hur har jag kunnat missa detta under alla dessa år?!! Men givetivs förstår jag nu vad han egentligen sysslat med när han suttit upp efter att jag gått isäng "för att komma ikapp alla tv-serier han följer" eller då han tagit med sig datorn på toaletten som läslektyr när han haft sin "dåliga mage". En mage som kunnat vara i olag när som helst på dagen. inget har jag misstängt eftersom han introducerats till mediciner (diabetes) som har en viss "förlösande" effekt. Inte hade jag kunnat ana att det kunde fungera som det perfekta alibit.
Och där untanför den stängda toadörren har jag gått omkring i godanro som en annan idiot!
Jag känner mig så ledsen. Besviken. Ful och gammal. Oattraktiv. Oåtråvärd. Oviktig.
Kommer jag att klara av det här? Att leva i ovisshet om när och var han gör det, om han gör det? Hur lever man med någon som missbrukar porr? Hur ska jag som anhörig hantera detta? Jag vet inte vart jag startar och det känns som ett problem lagts på mig som jag inte själv valt. Det känns barnsligt uttryckt - orättvist.
Jag har nästan blivit maniskt på vad jag äter, hur jag ser ut och att hålla mig i form sedan detta kom upp. Jag gör allt jag kan för att han ska se mig, vilja ha mig, älska mig och åtrå mig - istället för det på datorn. Men hur ska jag någonsin kunna mäta mig i jämföreslen med de tjejerna? Hälften så gammal som jag, "oförstörda" (det ska ju iallafall ge sken av det!), unga och vackra. Det går ju inte!
Jag har tillochmed varit så dum att jag surfat in på en av sidorna jag hittade på min dator som han använt/använder. Bara för att späka mig själv och bekräfta det jag redan vet...att jag är ingenting i jämförelse.
Han sa tillochmed till mig att jag "inte direkt är 18 längre" när allt kom upp i dager för två månader sedan. Jag blev förbannad där och då, sa att det var inte han heller precis! Men efteråt bröt jag ihop och vardagen efter "jobbade jag hemifrån" i form av att åka till akutpsyk för samtal. Min värld har raserats.
Jag vet inte hur mycket jag gråtit. Mest i början kanske, i februari då allt kom upp. Men det samtal vi hade kändes bra. Vi skulle klara detta. Vi skulle börja med att vara närmare varandra - alltså ha mer sex. Jag kände en bävan inför att ha det med honom efter detta. Och det har varit svårt. Oerhört svårt. Vem tar han på bakom sina stängda ögonlock? Vem är det han är med? Vad är det han vill göra med henne?
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...
Vart tog jag vägen? Min kropp? Min njutning?
Det här är förstoss allt som upptar min verksamhet just nu, men jag har inte tid! På jobbet har jag en doktorsavhandling att avsluta innan årets slut och jag vet inte hur jag ska orka med allt. Pressen på jobbet och hemma känns nästan övermäktig. Jag har dock bestämt mig för att söka samtalshjälp. Det får bli på en privat klinik för jag skäms så mycket över detta att jag inte vill gå till vår gemensamma vårdcentral eller ta hjälp av företagshälsovården. Vill inte färga de miljöerna med detta...kanske låter det löjligt.
Hans porrmissbruk
Min sambo är porrmissbrukare. Så, nu är det skrivet. Fingrarna ville ta omvägar när ordet skrevs som om de in i det sista ville undivka att få det på print - in i det längsta blunda för sanningen. Men jag kan inte leva ett liv med förbunda ögon och låtsas som ingenting. Det är ju inte något "ingenting", det är ett stort "någonting" som förändrat hela mitt liv. Min syn på en man jag levt och älskat och delat allt med i tre år, som är far till mitt älskade lilla barn och som jag haft framtidsdrömmar med. Allt är förändrat och frågorna hopar sig i min skalle: Vem är du egentligen? Vaför gör du det? Varför har du ljugit och sagt dig stått för andra värderingar när vi pratat om dessa saker? Hur kunde jag missat detta? Ett axplock av det kaos som råder i mitt sinne. Och ingen har jag, annat än denna blogg, att på daglig bais dryfta mina osorterade tankar.
Idag ska ha söka hjälp har han sagt. Eller rättare sagt han sa det redan förra veckan och han har sedan försökt att nå Sexcentrum för att få komma på konsultation. Men det har varit telefonsvarare och telefontider där inga svarat. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro på det han säger, men en röst inom mig käftar emot och säger att han bara ljuger. Men han fick faktiskt ett telefonsamtal från dem när jag var med i bilen, som meddelade att han måste ha remiss från vårdcentralen. Så idag ska han ringa dit.
Jag skyper just med honom precis nu. Han säger att han ringt. Men han vet inte vilken tid de ska ringa tillbaka. Det är ju jävligt konstigt! Är det inte standard att de säger att de ringer tillbaka en speciell tid och på det numret han ringer ifrån?!
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
Då jag vaknade upp
För ca två månader sedan vaknade jag upp. Min sambo och min son satt i köket och åt frukost. Jag hörde deras glada röster och fösök till samtal. Min son pratar inte ännu så att vi försår, men dagligen pågår de mest underbara samtal. Jag tittar in i köket och se solljuset stråla in över där de sitter. Färgerna är klara och vackra. Vår ligger i luften. Hopp likaså.
Jag sätter mig i soffan och tar upp min laptop. Jag känner molnen dra in över mitt sinne och hur magen knyter sig. Jag går på autopilot när jag loggar ut från mitt konto och in på hans. det han skapat på min dator för att jag ska slippa all hans teknikintresse och risken att de övertar mina favoritlänkar. Jag styr mot internethistorik och ögonen scannar desperat. Hjärtat bulltar, jag andas snabbt. Jag söker...
..och jag hittar.
Allt står still. Det känns som om jag sitter i en glaskupa där ljud och ljus inte tränger in. Nakna unga kroppar. Rakade. "Snälla flickor". Överallt. Historiken visar: 22.33, 18.16, 13.22, 07.36
Överallt. Närsomhelst. Mitt liv stannar.
Autopiloten tar datorn i handen och beger sig till köket. Jag tittar på honom. "Är det det här som du kallar underhållning?" jag vänder skärmen mot honom utan att sonen ser. "Och på min dator!"
Han stelnar. Han är tagen på bar gärning. Det jag letat efter har blivit sanning och min känsla visade sig vara rätt. Han har ljugit. Min kära sambo är inte den jag trodde att han var. Han har gått bakom ryggen på mig. Han suckar, nästan lättad över att blivit påkommen? Vem är den där människan på andra sidan mitt köksbord?
Jag smyger i mitt eget hem
Jag har aldrig upplevt något liknande. Visst, jag har blivit överkörd förut, av män som behandlat mig som en troffeé, eller kuttersmycket till ett nytt intressant objekt dykt upp. Då har jag dumpats, kanske inte till en början innan gräset på andra sidan är ordentligt trimmat och vattnat, men då daggen ligger ordentligt våt där - då har det varit byebye med mig. Otrohet är vidrigt. Alla gånger jag råkat ut för det har krossat min självkänsla mer och mer. Att sedan också bli sexuellt misshandlad tappade min tro på att goda män finns där ute. Även om jag ville tro.
Hela livet har jag brottats med min självblid. När jag var yngre och så fantastiskt vacker - så hatade jag mig själv. Ansåg att jag var ful, för fel och dum. Jag tycktes inte bli tagen på allvar och allt jag hade att hävda mig med var min kropp. En kropp som följt mig genom livet, som jag upplevt med, som jag stridit med och emot. Som alltid varit vacker, men som tvingats bära en hel del ärr (om en inte så synliga).
Nu smyger den i sitt eget hem. Öppnar stängda dörrrar ljudlöst, tassar på tå, smyger runt dörrkarmar. Där har jag hamnat. Allt för att kunna fungera som ninja i mitt eget hem där jag slåss mot min inutition och mitt kontollbehov. Jag vet att jag har rätt!
Nu händer det någonting!
Vad gör han just nu?
Alla är frågor som dånar lika högt i min hjärna som pulsen slår mig döv. Mörkret ligger tjockt endast tvskenet fladdrar mot väggen. Jag tittar försiktigt runt hörnet. bara så pass mycket att jag med endast ett öga kan titta in över vardagsrummet och soffan.
Jo, där sitter han och jo, han har datorn i sitt knä. Han är konsentrerad och hans hållning spänd och satt.
Mitt hjärta slår så starkt att jag får ont. Tappar nästan luft. Bestämmer mig för att gå in i rummet.
Han gör några snabbkomandon på datorn och tittar upp. "Är du vaken?"
Jag sätter mig ner brevid honom. "Ja, jag kunder inte sova"
Jag sätter mig ner brevid honom. "Ja, jag kunder inte sova"
Han slår ihop datorn och rättar till den stora t-shirten. Jag förstår att han har stånd. Fan, vad håller han på med?
"Jag är trött och går iallafall isäng nu" säger han och reser sig upp och går och lägger sig.
Jag sitter kvar och undrar vad jag just sett. Minnena från den kvällen i december när jag för första gången i mitt liv kom på en man onanera spelar upp i mitt sinne. Jag blir kåt och äcklad av filmen varje gång. Och jag hör hans förklarning, ser hans leende och känner hans famn när han håller om mig och försäkrar mig om att det bara är en spänningslösare. Att han drog en tralla till en tv-serie han följer. Nej - alsolut inte porrfilm! försäkrade han.
Nu när jag sitter på soffan känns den försäkran inte så säker längre. Jag tror han ljuger. Eller är jag nojjig nu? Det är bara min smuttsiga historia som svärtar av sig på ytterligare ett förhållande. Jag måste lära mig hålla isär vem som egentligen gjort vad. Varför straffa de som är oskyldiga?
ja, jag vet att det är bäst så. Att jag nog bara oroar mig för mycket. Att erfarenheten att vara misstänksam bara kör sin vanliga upptrampade bana. Jag har säkert fel denna gång.
En älskad
Jag förstod direkt jag såg honom att mitt liv aldrig skulle bli detsamma. Hans uppenbarelse fick mig att bli varm ända in i själen och min länktan att få omslutas i hans famn, hans värld och hans sinne blev en självklarhet.
Jag trodde aldrig att jag kunde bli kär i en person som han. En lite udda person. Någon som levt för sitt arbete och en som inte trott på att kärlek skulle vara något för honom. En snäll människa som konstant blivit uttnyttjad av chefer, flickvänner, föräldrar och vänner. En ensam människa med det varmaste hjärtat.
Jag såg inte hans omoderna kläder, hans lite tafatta rörelsemönster, hans taffliga försök att ge mig en första kram - det jag såg var hans ögon. Djupt blå, omringade av tjocka vackra fransar och hans fylliga perfekt formade läppar som sprack upp i ett bländande leende. Hans röst...
Jag var förlorad sekunden jag såg honom.
Två år och lite mer har nu passerat. Vi lever ihop. Vi har ett underbart gossebarn. Vi har ett liv tillsammans. Vi skrattar varje dag, kramas, pratar och diskuterar. Vi lever. Vi älskar...
Ensam lördag
Jag tänkte att en anonym blogg skulle kunna hjälpa mig att ventilera, få skriva av mig någonstans där ingen som känner mig eller min familj får något veta. Att skriva dagbok känns inte rätt. Vill inte att dessa hemligheter någonsin ska komma upp i ljuset.
Det är första gången jag är ensam sedan förra lördagen då allt hände. Eller rättare sagt kom upp i dagen. Kanske till och med "kom upp i nytt ljus" passar bättre? Hur som helst så är livet inte det samma längre. Jag vet inte hur man hanterar detta. Jag tänker på det varje dag. Varje kväll. Varje natt.
Jag vaknar på mornarna och har ont i magen av press och stress för att går till jobbet. Går till jobbet och lyckas slappna av efter ett par timmar. Åker hem med ont i magen av press och stress igen. Kommer hem och mår illa. Hittar ingen trygghet någonstans. Överallt bedöms jag; på jobbet - mitt intellekt, hemma - min kropp. Hur ska jag klara av att leva upp till förväntningarna?
Det är så svårt att skriva om detta och jag vet inte hur. Kanske ska jag börja med att skriva hur jag just nu känner? Jag känner mig; tom, förbisedd, vilsen, äcklad, sårad, gammal, förvirrad och liten...
Och liten är jag inte. Däremot har jag en liten som nu ligger och sover och som till varje pris måste skyddas från allt jag sett de senaste månaderna. Till varje pris!
Ska jag packa våra väskor och åka? Ska jag stanna och kämpa?
...med vilka krafter kan jag göra något av dem?
