Kramp i ögat
Jag har fått ryckningar kring mitt vänstra öga. Det måste vara stressrelaterat. Det har hållit på sedan igår efter att vi pratat och bråkat och min pojkvän beslutade sig för att helt stänga mig ute. Med det menar jag, att han blev helt tyst och sammanbiten och vägrade prata med mig, svara på några frågor eller föste mig åt sidan när jag försökte närma mig honom.
Allt detta är så påfrestande för oss. Han sov hos vår son inatt och kom över till vår säng på morgonkvisten. Men då när lillen vaknade så gick jag över och sov.
Usch att vara i den här situationen. Jag hoppas bara att vi kan komma över denna kris.
Jag skrev ett brev till honom igår, där jag bad om usäkt för saker jag sa under vårt bråk och att jag är beredd att kämpa med mina egna demoner om han lovar att kämpa med hans. Att jag ska försöka tänka på nuet och framtiden mer än att grotta i det som redan skett. Han blev oerhört tacksam för brevet och några tårar ran ner för hans kind.
Jag måste själv bygga mitt självförtroende och även slå in i mitt huvud att han är sin egen person. Han gör sina egna val - jag gör mina. Kanske finns det skrivet någonstans hur man lär sig att ta livet med en klackspark? Att inte se allt på så blodigt allvar. Visst livet är inte rättvist, vissa tar vad de vill ha utan respekt för andras känslor, medans andra väljer att hålla igen med respekt för andras känslor. Den ena får, den andra inte. Men den första förlorar också något i samma sekund, medan den andre vinner en tillit till sig själv. Så kanske är det rättvist ändå...
Jag behöver ta ett långt avslappnande bad ikväll efter att jag lagt pojken. Annars kommer det hela sluta med att jag blir allvarligt sjuk. Och det är BARA jag som kan bestämma mig för hur jag ska känna i allt detta. JAG har kontrollen och måste få mig själv att sluta slå på mig själv, oroa mig, bygga skräckscenarion eller oroa mig för att han ska göra det ena eller det andra. Det kommer ju alltid finnas kvinnor som kan ge honom mer än vad jag kan, som ser bättre ut och som är sexigare och bättre - såklart i (porr)filmens värld men även i mitt eget kvarter. Och såklart finns det detsamma när det gäller män för mig! Han är absolut inte den snyggaste jag sett eller den bästa tänkbara på alla sätt för mig, så varför ska jag känna att han måste tycka så om mig (fast det tycker jag ju inte, men det kan ju ses som en tolkning av mitt eget beteende). Men trotts att det finns både snyggare och bättre människor för båda av oss där ute så blev vi ju kära i varandra. Av anledningar som jag tror båda av oss fortfarande kan känna fjärillar i magen över. Då spelar ju alla de andra oriktiga och riktiga människor ingen roll, eller hur?
Åh kärleken är en krävande planta!
Dagarna går...
...och problemen består.
Det är svårt att vakna på morgonen nurförtiden och känna sig lycklig. Visst, dagarna går, vi gör saker ihop, pratar och skrattar, men i bakgrunden finns hela tiden min rädsla, mitt äckel och min sorg.
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha den man som jag trodde att han var. Men hur ska det gå till? Det ÄR ju inte vad han verkligen är. Allt var ju bara en charad. Han "lekte" att han var någon han inte är och jag fick inte veta det innan jag valde att gå in i ett förhållande med honom - än mindre innan jag tyckte han skulle bli en bra far.
Jag känner mig lurad. Förd bakom ljuset som en idiot.
Frågan blir då självklart, hade jag backat i början om jag visste?
Svaret är självklart - ja.
Hade jag vetat då, det jag vet idag, hade jag nog aldrig blivit kär i honom. Med det bagage av erfarenheter av män som behandlat mig utan kärlek och respekt och satt djupa sår i min själ, hade mig påmind och jag hade nog medens dragit mig tillbaka om jag vetat. Men nu fick jag inte veta detta i förhand. Jag blev kär i denna man och vi skaffade barn ihop. Jag såg honom som den man jag ville dela min ljusa framtid med. Han fick den att se så ljus och härlig ut. Och hur ser den ut nu?
Den är bara svart och förstörd. Jag ser ingenting längre. Vad är det för en framtid vi går emot när han inte är den jag trodde han var? Kan jag leva med en man som jag oroar mig för helatiden tänker på att vilja dra en tralla till en helrakad tjugoåring på datorn; när han har sex med mig, eller sitter på toa och "skiter", eller kanske bara när vi går och handlar tillsammans?
Jag vet ju inte hur han tänker. NÄR tänker han på det? Jämt? Ibland? I såfall, finns det triggers som sätter igång det i hans vardagsliv - vilka då? Är det någonting jag gör? Sätter JAG igång några, och vad kan jag göra för att det inte händer?
Just nu känns det som om jag kunde göra vad som helst för att få komma tillbaka till den normala vardag som jag trodde att jag hade innan allt detta uppdagades. Ibland får jag irrationella tankar om att jag är beredd att göra "vad som helst" bara det hela slutar och jag kan få tillbaka mitt liv och min man (som inte finns) igen. Detta "vad som helst" innefattar då de irrationella tankarna som att förändra min kropp med vad som krävs, löshår, skallpell eller sug (större bröst, fastare lår och rumpa, strama up ögonlocken allt för att se yngre ut) lägga till en fusk-solbränna, bleka tänderna och helraka mig för att mera likna de han tittar på och tydligen vill ha. Till det kan vi ju kasta in en del tankar om att låta honom leka med mig som om jag vore en docka - orörd skolflicka ena dagen och Lisbeth Salander den andra. Allt som jag vet "turns him on".
Självklart vet jag att det inte är rätt. Och jag går och betalar 700kr timmen (som jag själv får stå för fastän han dragit in skiten!) för att bygga upp mitt självförtroende och min egen röst att kunna skrika i in i mitt eget öra, att det inte är rätt väg att gå!
Jag är ingen ful eller osexig kvinna. Jag är en mycket lyckligt lottad kvinna. Men jag är 40 år, jag har fött ett barn som jag ammat. Jag gick upp 20kg av gravidieten - som jag gick ner.
Min kropp ser ut som en kropp man borde vara nöjd över. Jag är 172 och kräver storlek 38. Jag vet många som skulle vara nöjda över det.
Min midja är smal, brösten - ok, lite hängigare än de var tidigare - men de är större än de var innan jag blev med barn (borde ses som positivt...fast kanske inte?).
Jag är inte klumpig eller tafatt (något jag själv tycker är otroligt osexigt). Jag är sensuell, varm och omtänksam.
Borde jag inte känna mig stolt och lycklig med att vara jag i den kropp jag har? Och sen är jag rätt smart - borde väl vara det med tanke på att jag håller på att doktorera...men det spelar väl ingen som helst roll i sängkammaren...
Ja, som det framgår är mitt inre i kaos. Allt detta grubbel behövde bara komma ut. Kanske kan jag jobba nu...? Ä
inget händer
Idag har han återigen varit i kontakt med sjukvården säger han, men ingenting händer. Jag blev lite ledsen på honom igår för att han så gärna ville vara nära senare när vi kommit hem från jobbet, men när allt kommer omkring, trots att jag försöker bjuda in honom till ett bad, så är han inte intresserad. Jag vet inte om han redan fått sitt roliga vid sidan om.
Jag blir tokig på detta! Jag hatar den situation jag blivit satt i.
Inget idag heller
Han fick inte kontakt med sjukvården idag heller säger han. Hans samtal blev vidarebefordat till hans läkare och han ringde aldrig tillbaka. Det var ju lämligt?! Hans läkare är ju känd för att knappt ringa tillbaka. Jag undrade vad han tyckte om att det var hans diabetesläkare som hade fått detta ärende och han sa bara "inga problem". Mer säger han inte. Jag vet inte om detta är en manöver. Blir jag lurad igen?
Jag känner mig värdelös
Det är som rubriken säger - jag känner mig värdelös, utan värde för min sambo. Helt enkelt för att jag undanhållits en sanning om honom som jag hade velat kontemplera innan jag valde att bilda ett liv med honom. Jo, det är visst så länge det hela hållit på. Tillochmed ännu längre, så länge han varit singel och levde ett liv enbart för jobbet - en si så där 10-15 år!!!!!!!!!! Och jag har fått berättat av honom att det rört sig om dagligt bruk, ibland men inte alltid, ackompanjerat med att han onanerat.
Hur har jag kunnat missa detta under alla dessa år?!! Men givetivs förstår jag nu vad han egentligen sysslat med när han suttit upp efter att jag gått isäng "för att komma ikapp alla tv-serier han följer" eller då han tagit med sig datorn på toaletten som läslektyr när han haft sin "dåliga mage". En mage som kunnat vara i olag när som helst på dagen. inget har jag misstängt eftersom han introducerats till mediciner (diabetes) som har en viss "förlösande" effekt. Inte hade jag kunnat ana att det kunde fungera som det perfekta alibit.
Och där untanför den stängda toadörren har jag gått omkring i godanro som en annan idiot!
Jag känner mig så ledsen. Besviken. Ful och gammal. Oattraktiv. Oåtråvärd. Oviktig.
Kommer jag att klara av det här? Att leva i ovisshet om när och var han gör det, om han gör det? Hur lever man med någon som missbrukar porr? Hur ska jag som anhörig hantera detta? Jag vet inte vart jag startar och det känns som ett problem lagts på mig som jag inte själv valt. Det känns barnsligt uttryckt - orättvist.
Jag har nästan blivit maniskt på vad jag äter, hur jag ser ut och att hålla mig i form sedan detta kom upp. Jag gör allt jag kan för att han ska se mig, vilja ha mig, älska mig och åtrå mig - istället för det på datorn. Men hur ska jag någonsin kunna mäta mig i jämföreslen med de tjejerna? Hälften så gammal som jag, "oförstörda" (det ska ju iallafall ge sken av det!), unga och vackra. Det går ju inte!
Jag har tillochmed varit så dum att jag surfat in på en av sidorna jag hittade på min dator som han använt/använder. Bara för att späka mig själv och bekräfta det jag redan vet...att jag är ingenting i jämförelse.
Han sa tillochmed till mig att jag "inte direkt är 18 längre" när allt kom upp i dager för två månader sedan. Jag blev förbannad där och då, sa att det var inte han heller precis! Men efteråt bröt jag ihop och vardagen efter "jobbade jag hemifrån" i form av att åka till akutpsyk för samtal. Min värld har raserats.
Jag vet inte hur mycket jag gråtit. Mest i början kanske, i februari då allt kom upp. Men det samtal vi hade kändes bra. Vi skulle klara detta. Vi skulle börja med att vara närmare varandra - alltså ha mer sex. Jag kände en bävan inför att ha det med honom efter detta. Och det har varit svårt. Oerhört svårt. Vem tar han på bakom sina stängda ögonlock? Vem är det han är med? Vad är det han vill göra med henne?
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...
Vart tog jag vägen? Min kropp? Min njutning?
Det här är förstoss allt som upptar min verksamhet just nu, men jag har inte tid! På jobbet har jag en doktorsavhandling att avsluta innan årets slut och jag vet inte hur jag ska orka med allt. Pressen på jobbet och hemma känns nästan övermäktig. Jag har dock bestämt mig för att söka samtalshjälp. Det får bli på en privat klinik för jag skäms så mycket över detta att jag inte vill gå till vår gemensamma vårdcentral eller ta hjälp av företagshälsovården. Vill inte färga de miljöerna med detta...kanske låter det löjligt.
Jag smyger i mitt eget hem
Jag har aldrig upplevt något liknande. Visst, jag har blivit överkörd förut, av män som behandlat mig som en troffeé, eller kuttersmycket till ett nytt intressant objekt dykt upp. Då har jag dumpats, kanske inte till en början innan gräset på andra sidan är ordentligt trimmat och vattnat, men då daggen ligger ordentligt våt där - då har det varit byebye med mig. Otrohet är vidrigt. Alla gånger jag råkat ut för det har krossat min självkänsla mer och mer. Att sedan också bli sexuellt misshandlad tappade min tro på att goda män finns där ute. Även om jag ville tro.
Hela livet har jag brottats med min självblid. När jag var yngre och så fantastiskt vacker - så hatade jag mig själv. Ansåg att jag var ful, för fel och dum. Jag tycktes inte bli tagen på allvar och allt jag hade att hävda mig med var min kropp. En kropp som följt mig genom livet, som jag upplevt med, som jag stridit med och emot. Som alltid varit vacker, men som tvingats bära en hel del ärr (om en inte så synliga).
Nu smyger den i sitt eget hem. Öppnar stängda dörrrar ljudlöst, tassar på tå, smyger runt dörrkarmar. Där har jag hamnat. Allt för att kunna fungera som ninja i mitt eget hem där jag slåss mot min inutition och mitt kontollbehov. Jag vet att jag har rätt!
Nu händer det någonting!
Vad gör han just nu?
Alla är frågor som dånar lika högt i min hjärna som pulsen slår mig döv. Mörkret ligger tjockt endast tvskenet fladdrar mot väggen. Jag tittar försiktigt runt hörnet. bara så pass mycket att jag med endast ett öga kan titta in över vardagsrummet och soffan.
Jo, där sitter han och jo, han har datorn i sitt knä. Han är konsentrerad och hans hållning spänd och satt.
Mitt hjärta slår så starkt att jag får ont. Tappar nästan luft. Bestämmer mig för att gå in i rummet.
Han gör några snabbkomandon på datorn och tittar upp. "Är du vaken?"
Jag sätter mig ner brevid honom. "Ja, jag kunder inte sova"
Han slår ihop datorn och rättar till den stora t-shirten. Jag förstår att han har stånd. Fan, vad håller han på med?
"Jag är trött och går iallafall isäng nu" säger han och reser sig upp och går och lägger sig.
Jag sitter kvar och undrar vad jag just sett. Minnena från den kvällen i december när jag för första gången i mitt liv kom på en man onanera spelar upp i mitt sinne. Jag blir kåt och äcklad av filmen varje gång. Och jag hör hans förklarning, ser hans leende och känner hans famn när han håller om mig och försäkrar mig om att det bara är en spänningslösare. Att han drog en tralla till en tv-serie han följer. Nej - alsolut inte porrfilm! försäkrade han.
Nu när jag sitter på soffan känns den försäkran inte så säker längre. Jag tror han ljuger. Eller är jag nojjig nu? Det är bara min smuttsiga historia som svärtar av sig på ytterligare ett förhållande. Jag måste lära mig hålla isär vem som egentligen gjort vad. Varför straffa de som är oskyldiga?
ja, jag vet att det är bäst så. Att jag nog bara oroar mig för mycket. Att erfarenheten att vara misstänksam bara kör sin vanliga upptrampade bana. Jag har säkert fel denna gång.
