fredagsliv med Real Love
Jag har börjat äta antidepp mediciner nu. Jag har hemsk huvudvärk och ont i kroppen, men vet ju att det kan vara introduceringen som gör det. Jag har haft en fruktansvärt dålig arbetsvecka. Har inte fått gågonting gjord och arbetsvöskan med datorn och allt material står på kökssoffan mittimot och får mig att känna mig som en skit.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Det var en pina att ha honom borta. Alla dessa dagar och jag kan inte sluta tänka på vad han kanske gjort. Vi har inte haft sex heller efter att han kom hem eftersom jag har mens och en riktigt jävlig omgång. Vi är också båda trötta. men vi har kramats och gosat.
Det ringde en kvinna hit tidigare i veckan och sa att hon var från sjukhuset och ville erbjuda honom tid. Jag fattade inte förre efteråt att det förmodligen var från Sexologiskt centrum. Hon sa det inte heller - förmodligen av sekretess. Hon vet ju inte att jag vet att han sökt hjälp.
Jag har börjat läsa en bok som heter Real Love av Greg Baer. Han skriver om kärleken i livet och hur de flesta av oss känner oss tomma och ensamma och länktar efter riktig kärlek. Eller som översättaren kallar det Sann kärlek. De flesta av oss har inte fårr lära oss att det är ovillkorlig kärlek för den vi är som räknas och som får oss att bli lyckliga. Alla har vi lärt oss att vi bara får kärlek villkorligen, alltså om vi är på ett speciellt sätt så belönas vi med kärlek från andra. Det gäller i alla relationer och vi gör allt för att förtjäna andras kärlek. Verktygen är att försköna vem vi egentligen är (både kroppsligt, utseendemässigt och mentalt) för att vinna andras gillande, men också geneom att manipulera andra att gilla oss, kontrollera andra osv. Boken beskriver också att det de flesta som har problem i sina förhållanden bottnar i denna problematik. Vi kan inte acceptera den andre fullt ut, för att denne inte får oss att känna oss älskade. Problemet är egentligen inte i den andre utan i sig själv.
Jag har funderat mycket kring det han skriver. Livet handlar om att älska någon. Så varför är då den andres lycka inte den viktigaste? Varför vänder man på det och istället hela tiden kräver kärlek. Författaren förklarar det med att vi är rädda att bli stående ensamma. Och så är det nog. Men det betyder alltså att man ska acceptera allt hos sin parter? Det låter så konstigt för mig. Men det är väl för att kan är "skadad" av tänket att man bara förtjänar kärlek.
kanske sitter det någon sekt bakom dessa tankar, men jag bryr mig inte att kolla efter. Man måste kunna få prata om kärlek utan att yttre/över krafter kommer in. Jag är själv inte religiös och känner mig obekväm att plocka in någon "helighet" i mitt läkande. Men boken berör ingen av detta heller alls. Så det är väl bara budskaper som känns religiöst. Och kanske blir det lätt det när man pratar om kärlek?
Kramp i ögat
Jag har fått ryckningar kring mitt vänstra öga. Det måste vara stressrelaterat. Det har hållit på sedan igår efter att vi pratat och bråkat och min pojkvän beslutade sig för att helt stänga mig ute. Med det menar jag, att han blev helt tyst och sammanbiten och vägrade prata med mig, svara på några frågor eller föste mig åt sidan när jag försökte närma mig honom.
Allt detta är så påfrestande för oss. Han sov hos vår son inatt och kom över till vår säng på morgonkvisten. Men då när lillen vaknade så gick jag över och sov.
Usch att vara i den här situationen. Jag hoppas bara att vi kan komma över denna kris.
Jag skrev ett brev till honom igår, där jag bad om usäkt för saker jag sa under vårt bråk och att jag är beredd att kämpa med mina egna demoner om han lovar att kämpa med hans. Att jag ska försöka tänka på nuet och framtiden mer än att grotta i det som redan skett. Han blev oerhört tacksam för brevet och några tårar ran ner för hans kind.
Jag måste själv bygga mitt självförtroende och även slå in i mitt huvud att han är sin egen person. Han gör sina egna val - jag gör mina. Kanske finns det skrivet någonstans hur man lär sig att ta livet med en klackspark? Att inte se allt på så blodigt allvar. Visst livet är inte rättvist, vissa tar vad de vill ha utan respekt för andras känslor, medans andra väljer att hålla igen med respekt för andras känslor. Den ena får, den andra inte. Men den första förlorar också något i samma sekund, medan den andre vinner en tillit till sig själv. Så kanske är det rättvist ändå...
Jag behöver ta ett långt avslappnande bad ikväll efter att jag lagt pojken. Annars kommer det hela sluta med att jag blir allvarligt sjuk. Och det är BARA jag som kan bestämma mig för hur jag ska känna i allt detta. JAG har kontrollen och måste få mig själv att sluta slå på mig själv, oroa mig, bygga skräckscenarion eller oroa mig för att han ska göra det ena eller det andra. Det kommer ju alltid finnas kvinnor som kan ge honom mer än vad jag kan, som ser bättre ut och som är sexigare och bättre - såklart i (porr)filmens värld men även i mitt eget kvarter. Och såklart finns det detsamma när det gäller män för mig! Han är absolut inte den snyggaste jag sett eller den bästa tänkbara på alla sätt för mig, så varför ska jag känna att han måste tycka så om mig (fast det tycker jag ju inte, men det kan ju ses som en tolkning av mitt eget beteende). Men trotts att det finns både snyggare och bättre människor för båda av oss där ute så blev vi ju kära i varandra. Av anledningar som jag tror båda av oss fortfarande kan känna fjärillar i magen över. Då spelar ju alla de andra oriktiga och riktiga människor ingen roll, eller hur?
Åh kärleken är en krävande planta!
Allt detta är så påfrestande för oss. Han sov hos vår son inatt och kom över till vår säng på morgonkvisten. Men då när lillen vaknade så gick jag över och sov.
Usch att vara i den här situationen. Jag hoppas bara att vi kan komma över denna kris.
Jag skrev ett brev till honom igår, där jag bad om usäkt för saker jag sa under vårt bråk och att jag är beredd att kämpa med mina egna demoner om han lovar att kämpa med hans. Att jag ska försöka tänka på nuet och framtiden mer än att grotta i det som redan skett. Han blev oerhört tacksam för brevet och några tårar ran ner för hans kind.
Jag måste själv bygga mitt självförtroende och även slå in i mitt huvud att han är sin egen person. Han gör sina egna val - jag gör mina. Kanske finns det skrivet någonstans hur man lär sig att ta livet med en klackspark? Att inte se allt på så blodigt allvar. Visst livet är inte rättvist, vissa tar vad de vill ha utan respekt för andras känslor, medans andra väljer att hålla igen med respekt för andras känslor. Den ena får, den andra inte. Men den första förlorar också något i samma sekund, medan den andre vinner en tillit till sig själv. Så kanske är det rättvist ändå...
Jag behöver ta ett långt avslappnande bad ikväll efter att jag lagt pojken. Annars kommer det hela sluta med att jag blir allvarligt sjuk. Och det är BARA jag som kan bestämma mig för hur jag ska känna i allt detta. JAG har kontrollen och måste få mig själv att sluta slå på mig själv, oroa mig, bygga skräckscenarion eller oroa mig för att han ska göra det ena eller det andra. Det kommer ju alltid finnas kvinnor som kan ge honom mer än vad jag kan, som ser bättre ut och som är sexigare och bättre - såklart i (porr)filmens värld men även i mitt eget kvarter. Och såklart finns det detsamma när det gäller män för mig! Han är absolut inte den snyggaste jag sett eller den bästa tänkbara på alla sätt för mig, så varför ska jag känna att han måste tycka så om mig (fast det tycker jag ju inte, men det kan ju ses som en tolkning av mitt eget beteende). Men trotts att det finns både snyggare och bättre människor för båda av oss där ute så blev vi ju kära i varandra. Av anledningar som jag tror båda av oss fortfarande kan känna fjärillar i magen över. Då spelar ju alla de andra oriktiga och riktiga människor ingen roll, eller hur?
Åh kärleken är en krävande planta!
Återfall
Ok, då kom det. Återfallet. Fyfan vad tufft det känns.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Vi pratade så länge vi kunde innan det var dax att bryta och bege oss till dagis och jobb. Jag blev ledsen i bilen in, men jag försökte skyla över tårarna med solglasögonen. Vi pussades inte hejdå.
När jag väl är på jobbet och inne på fikarummet för att ta med mig en kaffekopp till mitt kontor så möter jag honom i dörren. Han ville prata så vi fann en mer privat plats.
Återigen ursäktar han sig. Han säger att han vill så kontroll på det, att han ska jobba hårdare. Vi har ett bra samtal tycker jag, och jag känner mig bättre. Vi bröt upp runt halv tio. Resten av dagen jobbar jag rätt bra på jobbet och jag börjar se framemot kvällen som sedan tidigare varit bestämd för middag ute tillsammans och bio. Min mor och far skulle vara barnvakt. Kvällen känns ok. Det är tydligt att han inte vill prata om det, utan "vila från det". Jag hade önskat att vi kunde prata mer.
Idag har jag kollat hans historik igen. Det han gjorde direkt efter att vi skilts på mitt jobb var att surfa in på samma sida som igår 10.08 och 10.28 byta till annan sida. Däremellan han han väl med en urtömning igen. Idag har han också varit in, men bytte direkt till ny sida. Kanske var hon inte i hans smak?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Ja, jag är ledsen och upprörd. Snacket vi hade vad var det om? Vad är det allt detta handlar om? jag vet inte hur jag ska hantera detta snart. Han säger en sak men gör en annan. han säger att han förstår att jag blir sårad, att det är förstårlligt att jag känner mig mindre värd och oåtråvärd för att kan måste kolla på andra nakna kvinnor och masturbera till dem. Ändå går han och gör det direkt efter att han uttryckt det! VA?!! Jag fattar inte!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Lördagsmorgon för 3 veckor sedan
Förställ er att ni vaknar upp, stäcker er som en katt och hör ljud från vardagsrummet. Tvn är på, barnprogrammen spelar och du hör ditt barn prata lite. Det är dax att gå upp och möta dagen. Du stiger upp. Smyger mot dörren och öppnar den ljudlöst. Du tittar in över rummet och ser din son sitta på golvet och leker med en bil samtidigt som han tittar lite då och då på tvn. I soffan sitter din man med datorn i knät. Du ser klart och tydligt vad som sker på skärmen. En viker upp sig, den andra ska sätta på... precis då för sambon handen in under byxorna...sonen tittar lite på tv bara två meter därifrån...
Jag exploderar! All sans flög ur min kropp. Han gör det alltså fortfarande! Fast vi pratat så mycket och allt han lovat!!?!! Och inför vår son!?!! Är han inte riktigt klok!?!
Jag är så glad att jag gick in när jag gjorde. SOm om det fanns en högre skyddande makt. Att jag fick chansen att stoppa honom innan det påbörjade på allvar. Vad tänker han med? Inför vår son?!! Ska hans se på när hans pappa onanerar?! Han är 1½ år!
Mitt äckel finner inga gränser. Jag måste skydda min son!!!
Hela den dagen, pratar vi, gråter vi. Detta var dagen då allt rasade för mig. Men också dagen från vilken min sambo arbetat hårt med att komma ur det. Jag vet att hans skam inte finner gränser. Han använder inte datorn hemma längre annat än att surfa bredvid mig. Han sitter och läser på kvällarna istället, ser film eller går på promenad. Han för dagbok över det han äter för att tappa vikt och komma tillbaka till livet. Men mina tvivel finns alltid där. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen när han kan ta sådana otroligt dumma beslut.
Men jag vet att han är slav under porren. Han kunde inte själv förklara hur han tänkte i situationen...anledningen var dock att han kände sig stressad över dagens alla sysslor och förberedelser för den middagsbjudning vi skulle ha samma kväll. Det blev en krystad tillsällning och ansträngningen tog flera dagar att komma ur. Jag ville inte vara där...jag ville inte finnas alls - annat än för min son.
Jag exploderar! All sans flög ur min kropp. Han gör det alltså fortfarande! Fast vi pratat så mycket och allt han lovat!!?!! Och inför vår son!?!! Är han inte riktigt klok!?!
Jag är så glad att jag gick in när jag gjorde. SOm om det fanns en högre skyddande makt. Att jag fick chansen att stoppa honom innan det påbörjade på allvar. Vad tänker han med? Inför vår son?!! Ska hans se på när hans pappa onanerar?! Han är 1½ år!
Mitt äckel finner inga gränser. Jag måste skydda min son!!!
Hela den dagen, pratar vi, gråter vi. Detta var dagen då allt rasade för mig. Men också dagen från vilken min sambo arbetat hårt med att komma ur det. Jag vet att hans skam inte finner gränser. Han använder inte datorn hemma längre annat än att surfa bredvid mig. Han sitter och läser på kvällarna istället, ser film eller går på promenad. Han för dagbok över det han äter för att tappa vikt och komma tillbaka till livet. Men mina tvivel finns alltid där. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen när han kan ta sådana otroligt dumma beslut.
Men jag vet att han är slav under porren. Han kunde inte själv förklara hur han tänkte i situationen...anledningen var dock att han kände sig stressad över dagens alla sysslor och förberedelser för den middagsbjudning vi skulle ha samma kväll. Det blev en krystad tillsällning och ansträngningen tog flera dagar att komma ur. Jag ville inte vara där...jag ville inte finnas alls - annat än för min son.
Remiss på G!
Fick just veta att läkaren skickat en remiss till Sexologiskt centrum, så han ska ringa dem igen imorgon när de har telefontid. Äntligen känns det som om det är sant. Jag hoppas bara att han får samtalet gjort imorgon så att han inte glömmer tiden och måste vänta till tisdag nästa vecka igen! Men jag ska inte måla fan på väggen nu när beskedet var positivt. Lite närmare en lösning alltså.
Det handlar inte om mig!
Har precis kommit ut från en timmes konsultation igen hos min kära prykologtant. Det jag måste arbeta mer med är att förstå att hans problem inte handlar om mig, vem jag är, vad jag gör eller hur jag ser ut. Det handlar om hans tvångshandling och missbruk som kliniskt observerat alltid handlar om ångestdämpning och inövade vanor. OM han gör det handlar det alltså inte om att jag inte varit på plats för att ta hand om hans behov, eller att jag gjort det på fel sätt. Det handlar om att han har en damm fylld med frustration och ångest från hans inre, hans tankar, hans rädslor i livet, som han tar ut på detta sätt.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
