Det handlar inte om mig!
Har precis kommit ut från en timmes konsultation igen hos min kära prykologtant. Det jag måste arbeta mer med är att förstå att hans problem inte handlar om mig, vem jag är, vad jag gör eller hur jag ser ut. Det handlar om hans tvångshandling och missbruk som kliniskt observerat alltid handlar om ångestdämpning och inövade vanor. OM han gör det handlar det alltså inte om att jag inte varit på plats för att ta hand om hans behov, eller att jag gjort det på fel sätt. Det handlar om att han har en damm fylld med frustration och ångest från hans inre, hans tankar, hans rädslor i livet, som han tar ut på detta sätt.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Kommentarer
Trackback
