fredagsliv med Real Love
Jag har börjat äta antidepp mediciner nu. Jag har hemsk huvudvärk och ont i kroppen, men vet ju att det kan vara introduceringen som gör det. Jag har haft en fruktansvärt dålig arbetsvecka. Har inte fått gågonting gjord och arbetsvöskan med datorn och allt material står på kökssoffan mittimot och får mig att känna mig som en skit.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Det var en pina att ha honom borta. Alla dessa dagar och jag kan inte sluta tänka på vad han kanske gjort. Vi har inte haft sex heller efter att han kom hem eftersom jag har mens och en riktigt jävlig omgång. Vi är också båda trötta. men vi har kramats och gosat.
Det ringde en kvinna hit tidigare i veckan och sa att hon var från sjukhuset och ville erbjuda honom tid. Jag fattade inte förre efteråt att det förmodligen var från Sexologiskt centrum. Hon sa det inte heller - förmodligen av sekretess. Hon vet ju inte att jag vet att han sökt hjälp.
Jag har börjat läsa en bok som heter Real Love av Greg Baer. Han skriver om kärleken i livet och hur de flesta av oss känner oss tomma och ensamma och länktar efter riktig kärlek. Eller som översättaren kallar det Sann kärlek. De flesta av oss har inte fårr lära oss att det är ovillkorlig kärlek för den vi är som räknas och som får oss att bli lyckliga. Alla har vi lärt oss att vi bara får kärlek villkorligen, alltså om vi är på ett speciellt sätt så belönas vi med kärlek från andra. Det gäller i alla relationer och vi gör allt för att förtjäna andras kärlek. Verktygen är att försköna vem vi egentligen är (både kroppsligt, utseendemässigt och mentalt) för att vinna andras gillande, men också geneom att manipulera andra att gilla oss, kontrollera andra osv. Boken beskriver också att det de flesta som har problem i sina förhållanden bottnar i denna problematik. Vi kan inte acceptera den andre fullt ut, för att denne inte får oss att känna oss älskade. Problemet är egentligen inte i den andre utan i sig själv.
Jag har funderat mycket kring det han skriver. Livet handlar om att älska någon. Så varför är då den andres lycka inte den viktigaste? Varför vänder man på det och istället hela tiden kräver kärlek. Författaren förklarar det med att vi är rädda att bli stående ensamma. Och så är det nog. Men det betyder alltså att man ska acceptera allt hos sin parter? Det låter så konstigt för mig. Men det är väl för att kan är "skadad" av tänket att man bara förtjänar kärlek.
kanske sitter det någon sekt bakom dessa tankar, men jag bryr mig inte att kolla efter. Man måste kunna få prata om kärlek utan att yttre/över krafter kommer in. Jag är själv inte religiös och känner mig obekväm att plocka in någon "helighet" i mitt läkande. Men boken berör ingen av detta heller alls. Så det är väl bara budskaper som känns religiöst. Och kanske blir det lätt det när man pratar om kärlek?
Kramp i ögat
Jag har fått ryckningar kring mitt vänstra öga. Det måste vara stressrelaterat. Det har hållit på sedan igår efter att vi pratat och bråkat och min pojkvän beslutade sig för att helt stänga mig ute. Med det menar jag, att han blev helt tyst och sammanbiten och vägrade prata med mig, svara på några frågor eller föste mig åt sidan när jag försökte närma mig honom.
Allt detta är så påfrestande för oss. Han sov hos vår son inatt och kom över till vår säng på morgonkvisten. Men då när lillen vaknade så gick jag över och sov.
Usch att vara i den här situationen. Jag hoppas bara att vi kan komma över denna kris.
Jag skrev ett brev till honom igår, där jag bad om usäkt för saker jag sa under vårt bråk och att jag är beredd att kämpa med mina egna demoner om han lovar att kämpa med hans. Att jag ska försöka tänka på nuet och framtiden mer än att grotta i det som redan skett. Han blev oerhört tacksam för brevet och några tårar ran ner för hans kind.
Jag måste själv bygga mitt självförtroende och även slå in i mitt huvud att han är sin egen person. Han gör sina egna val - jag gör mina. Kanske finns det skrivet någonstans hur man lär sig att ta livet med en klackspark? Att inte se allt på så blodigt allvar. Visst livet är inte rättvist, vissa tar vad de vill ha utan respekt för andras känslor, medans andra väljer att hålla igen med respekt för andras känslor. Den ena får, den andra inte. Men den första förlorar också något i samma sekund, medan den andre vinner en tillit till sig själv. Så kanske är det rättvist ändå...
Jag behöver ta ett långt avslappnande bad ikväll efter att jag lagt pojken. Annars kommer det hela sluta med att jag blir allvarligt sjuk. Och det är BARA jag som kan bestämma mig för hur jag ska känna i allt detta. JAG har kontrollen och måste få mig själv att sluta slå på mig själv, oroa mig, bygga skräckscenarion eller oroa mig för att han ska göra det ena eller det andra. Det kommer ju alltid finnas kvinnor som kan ge honom mer än vad jag kan, som ser bättre ut och som är sexigare och bättre - såklart i (porr)filmens värld men även i mitt eget kvarter. Och såklart finns det detsamma när det gäller män för mig! Han är absolut inte den snyggaste jag sett eller den bästa tänkbara på alla sätt för mig, så varför ska jag känna att han måste tycka så om mig (fast det tycker jag ju inte, men det kan ju ses som en tolkning av mitt eget beteende). Men trotts att det finns både snyggare och bättre människor för båda av oss där ute så blev vi ju kära i varandra. Av anledningar som jag tror båda av oss fortfarande kan känna fjärillar i magen över. Då spelar ju alla de andra oriktiga och riktiga människor ingen roll, eller hur?
Åh kärleken är en krävande planta!
Allt detta är så påfrestande för oss. Han sov hos vår son inatt och kom över till vår säng på morgonkvisten. Men då när lillen vaknade så gick jag över och sov.
Usch att vara i den här situationen. Jag hoppas bara att vi kan komma över denna kris.
Jag skrev ett brev till honom igår, där jag bad om usäkt för saker jag sa under vårt bråk och att jag är beredd att kämpa med mina egna demoner om han lovar att kämpa med hans. Att jag ska försöka tänka på nuet och framtiden mer än att grotta i det som redan skett. Han blev oerhört tacksam för brevet och några tårar ran ner för hans kind.
Jag måste själv bygga mitt självförtroende och även slå in i mitt huvud att han är sin egen person. Han gör sina egna val - jag gör mina. Kanske finns det skrivet någonstans hur man lär sig att ta livet med en klackspark? Att inte se allt på så blodigt allvar. Visst livet är inte rättvist, vissa tar vad de vill ha utan respekt för andras känslor, medans andra väljer att hålla igen med respekt för andras känslor. Den ena får, den andra inte. Men den första förlorar också något i samma sekund, medan den andre vinner en tillit till sig själv. Så kanske är det rättvist ändå...
Jag behöver ta ett långt avslappnande bad ikväll efter att jag lagt pojken. Annars kommer det hela sluta med att jag blir allvarligt sjuk. Och det är BARA jag som kan bestämma mig för hur jag ska känna i allt detta. JAG har kontrollen och måste få mig själv att sluta slå på mig själv, oroa mig, bygga skräckscenarion eller oroa mig för att han ska göra det ena eller det andra. Det kommer ju alltid finnas kvinnor som kan ge honom mer än vad jag kan, som ser bättre ut och som är sexigare och bättre - såklart i (porr)filmens värld men även i mitt eget kvarter. Och såklart finns det detsamma när det gäller män för mig! Han är absolut inte den snyggaste jag sett eller den bästa tänkbara på alla sätt för mig, så varför ska jag känna att han måste tycka så om mig (fast det tycker jag ju inte, men det kan ju ses som en tolkning av mitt eget beteende). Men trotts att det finns både snyggare och bättre människor för båda av oss där ute så blev vi ju kära i varandra. Av anledningar som jag tror båda av oss fortfarande kan känna fjärillar i magen över. Då spelar ju alla de andra oriktiga och riktiga människor ingen roll, eller hur?
Åh kärleken är en krävande planta!
Återfall
Ok, då kom det. Återfallet. Fyfan vad tufft det känns.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Vi pratade så länge vi kunde innan det var dax att bryta och bege oss till dagis och jobb. Jag blev ledsen i bilen in, men jag försökte skyla över tårarna med solglasögonen. Vi pussades inte hejdå.
När jag väl är på jobbet och inne på fikarummet för att ta med mig en kaffekopp till mitt kontor så möter jag honom i dörren. Han ville prata så vi fann en mer privat plats.
Återigen ursäktar han sig. Han säger att han vill så kontroll på det, att han ska jobba hårdare. Vi har ett bra samtal tycker jag, och jag känner mig bättre. Vi bröt upp runt halv tio. Resten av dagen jobbar jag rätt bra på jobbet och jag börjar se framemot kvällen som sedan tidigare varit bestämd för middag ute tillsammans och bio. Min mor och far skulle vara barnvakt. Kvällen känns ok. Det är tydligt att han inte vill prata om det, utan "vila från det". Jag hade önskat att vi kunde prata mer.
Idag har jag kollat hans historik igen. Det han gjorde direkt efter att vi skilts på mitt jobb var att surfa in på samma sida som igår 10.08 och 10.28 byta till annan sida. Däremellan han han väl med en urtömning igen. Idag har han också varit in, men bytte direkt till ny sida. Kanske var hon inte i hans smak?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Ja, jag är ledsen och upprörd. Snacket vi hade vad var det om? Vad är det allt detta handlar om? jag vet inte hur jag ska hantera detta snart. Han säger en sak men gör en annan. han säger att han förstår att jag blir sårad, att det är förstårlligt att jag känner mig mindre värd och oåtråvärd för att kan måste kolla på andra nakna kvinnor och masturbera till dem. Ändå går han och gör det direkt efter att han uttryckt det! VA?!! Jag fattar inte!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Lördagsmorgon för 3 veckor sedan
Förställ er att ni vaknar upp, stäcker er som en katt och hör ljud från vardagsrummet. Tvn är på, barnprogrammen spelar och du hör ditt barn prata lite. Det är dax att gå upp och möta dagen. Du stiger upp. Smyger mot dörren och öppnar den ljudlöst. Du tittar in över rummet och ser din son sitta på golvet och leker med en bil samtidigt som han tittar lite då och då på tvn. I soffan sitter din man med datorn i knät. Du ser klart och tydligt vad som sker på skärmen. En viker upp sig, den andra ska sätta på... precis då för sambon handen in under byxorna...sonen tittar lite på tv bara två meter därifrån...
Jag exploderar! All sans flög ur min kropp. Han gör det alltså fortfarande! Fast vi pratat så mycket och allt han lovat!!?!! Och inför vår son!?!! Är han inte riktigt klok!?!
Jag är så glad att jag gick in när jag gjorde. SOm om det fanns en högre skyddande makt. Att jag fick chansen att stoppa honom innan det påbörjade på allvar. Vad tänker han med? Inför vår son?!! Ska hans se på när hans pappa onanerar?! Han är 1½ år!
Mitt äckel finner inga gränser. Jag måste skydda min son!!!
Hela den dagen, pratar vi, gråter vi. Detta var dagen då allt rasade för mig. Men också dagen från vilken min sambo arbetat hårt med att komma ur det. Jag vet att hans skam inte finner gränser. Han använder inte datorn hemma längre annat än att surfa bredvid mig. Han sitter och läser på kvällarna istället, ser film eller går på promenad. Han för dagbok över det han äter för att tappa vikt och komma tillbaka till livet. Men mina tvivel finns alltid där. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen när han kan ta sådana otroligt dumma beslut.
Men jag vet att han är slav under porren. Han kunde inte själv förklara hur han tänkte i situationen...anledningen var dock att han kände sig stressad över dagens alla sysslor och förberedelser för den middagsbjudning vi skulle ha samma kväll. Det blev en krystad tillsällning och ansträngningen tog flera dagar att komma ur. Jag ville inte vara där...jag ville inte finnas alls - annat än för min son.
Jag exploderar! All sans flög ur min kropp. Han gör det alltså fortfarande! Fast vi pratat så mycket och allt han lovat!!?!! Och inför vår son!?!! Är han inte riktigt klok!?!
Jag är så glad att jag gick in när jag gjorde. SOm om det fanns en högre skyddande makt. Att jag fick chansen att stoppa honom innan det påbörjade på allvar. Vad tänker han med? Inför vår son?!! Ska hans se på när hans pappa onanerar?! Han är 1½ år!
Mitt äckel finner inga gränser. Jag måste skydda min son!!!
Hela den dagen, pratar vi, gråter vi. Detta var dagen då allt rasade för mig. Men också dagen från vilken min sambo arbetat hårt med att komma ur det. Jag vet att hans skam inte finner gränser. Han använder inte datorn hemma längre annat än att surfa bredvid mig. Han sitter och läser på kvällarna istället, ser film eller går på promenad. Han för dagbok över det han äter för att tappa vikt och komma tillbaka till livet. Men mina tvivel finns alltid där. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen när han kan ta sådana otroligt dumma beslut.
Men jag vet att han är slav under porren. Han kunde inte själv förklara hur han tänkte i situationen...anledningen var dock att han kände sig stressad över dagens alla sysslor och förberedelser för den middagsbjudning vi skulle ha samma kväll. Det blev en krystad tillsällning och ansträngningen tog flera dagar att komma ur. Jag ville inte vara där...jag ville inte finnas alls - annat än för min son.
Remiss på G!
Fick just veta att läkaren skickat en remiss till Sexologiskt centrum, så han ska ringa dem igen imorgon när de har telefontid. Äntligen känns det som om det är sant. Jag hoppas bara att han får samtalet gjort imorgon så att han inte glömmer tiden och måste vänta till tisdag nästa vecka igen! Men jag ska inte måla fan på väggen nu när beskedet var positivt. Lite närmare en lösning alltså.
Det handlar inte om mig!
Har precis kommit ut från en timmes konsultation igen hos min kära prykologtant. Det jag måste arbeta mer med är att förstå att hans problem inte handlar om mig, vem jag är, vad jag gör eller hur jag ser ut. Det handlar om hans tvångshandling och missbruk som kliniskt observerat alltid handlar om ångestdämpning och inövade vanor. OM han gör det handlar det alltså inte om att jag inte varit på plats för att ta hand om hans behov, eller att jag gjort det på fel sätt. Det handlar om att han har en damm fylld med frustration och ångest från hans inre, hans tankar, hans rädslor i livet, som han tar ut på detta sätt.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Vecka 3
Vi går in i vecka tre som kommer att hinna bli vecka nummer fyra innan han ens kommit till Sexcentret han själv sagt att han vill till. Den ena undanflykten efter den andra, låter det som i mina öron. Hade det tagit lika lång tid för honom att söka hjälp om det var något som gällde vår son? Jag hoppas verkligen inte det, för det hade betytt många veckors väntan för honom!
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Dagarna går...
...och problemen består.
Det är svårt att vakna på morgonen nurförtiden och känna sig lycklig. Visst, dagarna går, vi gör saker ihop, pratar och skrattar, men i bakgrunden finns hela tiden min rädsla, mitt äckel och min sorg.
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha den man som jag trodde att han var. Men hur ska det gå till? Det ÄR ju inte vad han verkligen är. Allt var ju bara en charad. Han "lekte" att han var någon han inte är och jag fick inte veta det innan jag valde att gå in i ett förhållande med honom - än mindre innan jag tyckte han skulle bli en bra far.
Jag känner mig lurad. Förd bakom ljuset som en idiot.
Frågan blir då självklart, hade jag backat i början om jag visste?
Svaret är självklart - ja.
Hade jag vetat då, det jag vet idag, hade jag nog aldrig blivit kär i honom. Med det bagage av erfarenheter av män som behandlat mig utan kärlek och respekt och satt djupa sår i min själ, hade mig påmind och jag hade nog medens dragit mig tillbaka om jag vetat. Men nu fick jag inte veta detta i förhand. Jag blev kär i denna man och vi skaffade barn ihop. Jag såg honom som den man jag ville dela min ljusa framtid med. Han fick den att se så ljus och härlig ut. Och hur ser den ut nu?
Den är bara svart och förstörd. Jag ser ingenting längre. Vad är det för en framtid vi går emot när han inte är den jag trodde han var? Kan jag leva med en man som jag oroar mig för helatiden tänker på att vilja dra en tralla till en helrakad tjugoåring på datorn; när han har sex med mig, eller sitter på toa och "skiter", eller kanske bara när vi går och handlar tillsammans?
Jag vet ju inte hur han tänker. NÄR tänker han på det? Jämt? Ibland? I såfall, finns det triggers som sätter igång det i hans vardagsliv - vilka då? Är det någonting jag gör? Sätter JAG igång några, och vad kan jag göra för att det inte händer?
Just nu känns det som om jag kunde göra vad som helst för att få komma tillbaka till den normala vardag som jag trodde att jag hade innan allt detta uppdagades. Ibland får jag irrationella tankar om att jag är beredd att göra "vad som helst" bara det hela slutar och jag kan få tillbaka mitt liv och min man (som inte finns) igen. Detta "vad som helst" innefattar då de irrationella tankarna som att förändra min kropp med vad som krävs, löshår, skallpell eller sug (större bröst, fastare lår och rumpa, strama up ögonlocken allt för att se yngre ut) lägga till en fusk-solbränna, bleka tänderna och helraka mig för att mera likna de han tittar på och tydligen vill ha. Till det kan vi ju kasta in en del tankar om att låta honom leka med mig som om jag vore en docka - orörd skolflicka ena dagen och Lisbeth Salander den andra. Allt som jag vet "turns him on".
Självklart vet jag att det inte är rätt. Och jag går och betalar 700kr timmen (som jag själv får stå för fastän han dragit in skiten!) för att bygga upp mitt självförtroende och min egen röst att kunna skrika i in i mitt eget öra, att det inte är rätt väg att gå!
Jag är ingen ful eller osexig kvinna. Jag är en mycket lyckligt lottad kvinna. Men jag är 40 år, jag har fött ett barn som jag ammat. Jag gick upp 20kg av gravidieten - som jag gick ner.
Min kropp ser ut som en kropp man borde vara nöjd över. Jag är 172 och kräver storlek 38. Jag vet många som skulle vara nöjda över det.
Min midja är smal, brösten - ok, lite hängigare än de var tidigare - men de är större än de var innan jag blev med barn (borde ses som positivt...fast kanske inte?).
Jag är inte klumpig eller tafatt (något jag själv tycker är otroligt osexigt). Jag är sensuell, varm och omtänksam.
Borde jag inte känna mig stolt och lycklig med att vara jag i den kropp jag har? Och sen är jag rätt smart - borde väl vara det med tanke på att jag håller på att doktorera...men det spelar väl ingen som helst roll i sängkammaren...
Ja, som det framgår är mitt inre i kaos. Allt detta grubbel behövde bara komma ut. Kanske kan jag jobba nu...? Ä
inget händer
Idag har han återigen varit i kontakt med sjukvården säger han, men ingenting händer. Jag blev lite ledsen på honom igår för att han så gärna ville vara nära senare när vi kommit hem från jobbet, men när allt kommer omkring, trots att jag försöker bjuda in honom till ett bad, så är han inte intresserad. Jag vet inte om han redan fått sitt roliga vid sidan om.
Jag blir tokig på detta! Jag hatar den situation jag blivit satt i.
Inget idag heller
Han fick inte kontakt med sjukvården idag heller säger han. Hans samtal blev vidarebefordat till hans läkare och han ringde aldrig tillbaka. Det var ju lämligt?! Hans läkare är ju känd för att knappt ringa tillbaka. Jag undrade vad han tyckte om att det var hans diabetesläkare som hade fått detta ärende och han sa bara "inga problem". Mer säger han inte. Jag vet inte om detta är en manöver. Blir jag lurad igen?
Får ingenting gjort
Sitter men jobbdatorn på men får ingenting gjort. På morgonen känns beslutet att jobba hemifrån så bra och välmotiverat, men det är verligen inte sant när verkligheten kommer ikapp! Nu när lunchtiden kommit och jag inser att jag inte fått något gjort får jag nästan panik. Om 2½ timme ska jag hämta på dagis och då är arbetsdagen verligen över. Sen är det middag och sysslor... Jag måste få rätsida på mina dagar. Jag måste få tillbaka mitt liv! Jag klarar inte av allt detta grubblande, det gör mig handlingsförlamad!
Varför är det så viktigt? (1)
Jag har såklart sökt på internet för att hitta andra som sitter med samma problem men de verkar vara få som vågar blogga om detta. Söker man på porrberoende/porrmissbruk på någon av alla de blogglistor som finns hittar jag ingenting. Det finns någon enstaka som skrivit, men jag hittar ingen anhörig. Jag hittade dock några frågor att ställa sig om man lever med någon med porrmissbruk på följande länk. Det är frågorna mera än hemsidans innehåll som intresserar mig för att det får mig att fundera. Det handlar ju om mig, mitt och min sons liv, som jag måste ta ansvar för.
Jag vill heller inte bli den värsta versionen av mig själv, den som ständigt går och är misstänksam, tror att sambon ljuger, en som går igenom historik på datorn och mobilen för att hitta bevis, en som smyger i sitt hem och tror att varje suck från badrummet, soffan eller sängen är en potentiell orgasmsituation där jag utelämnats. En som går och ororar sig för att man inte är tillräkligt sexig eller åtråvärd, snygg, ung, villig eller någon som oroar sog för framtiden och sonens framtida flickvänner (även om det självfallet även kan bli pojvänner - det vet man ju inte) och hur sambon kommer att reagera på dem. Om han klarar av att bli "nykter" från missbruket, när och hur kommer det att komma återfall?
Varför är det så viktigt? (2)
För mig är det viktigt att inte ha hemligheter för den jag älskar och att man kan känna sig trygg att prata om allt. Att hjälpa och stötta varandra är lixom grunden till ett tryggt och respekterande förhållande. För mig är det inte ok att ljuga för varandra, hur obehaglig sanningen än är så är det bättre att prata om det. Visst, jag vet att många säger att det finns vissa saker man inte ska prata om - som exempelvis tidigare sexuell eskapader eller om man varit otrogen osv. Vem har inte hört devisen "det man inte vet mår man inte illa av"? Visst devisen må vara sann, men vad bygger man för ett tryggt förhållande på det? Och vem vill leva i ett på fasaden perfekt förhållande där personerna involverade egentligen gör något annat än de säger och bara möts på en på förväg bestämd arena? Ett hittepå ställe där man spelar charader! JAG vill inte leva så! Jag vill har tillit, värme och kärlek.
Jag känner mig värdelös
Det är som rubriken säger - jag känner mig värdelös, utan värde för min sambo. Helt enkelt för att jag undanhållits en sanning om honom som jag hade velat kontemplera innan jag valde att bilda ett liv med honom. Jo, det är visst så länge det hela hållit på. Tillochmed ännu längre, så länge han varit singel och levde ett liv enbart för jobbet - en si så där 10-15 år!!!!!!!!!! Och jag har fått berättat av honom att det rört sig om dagligt bruk, ibland men inte alltid, ackompanjerat med att han onanerat.
Hur har jag kunnat missa detta under alla dessa år?!! Men givetivs förstår jag nu vad han egentligen sysslat med när han suttit upp efter att jag gått isäng "för att komma ikapp alla tv-serier han följer" eller då han tagit med sig datorn på toaletten som läslektyr när han haft sin "dåliga mage". En mage som kunnat vara i olag när som helst på dagen. inget har jag misstängt eftersom han introducerats till mediciner (diabetes) som har en viss "förlösande" effekt. Inte hade jag kunnat ana att det kunde fungera som det perfekta alibit.
Och där untanför den stängda toadörren har jag gått omkring i godanro som en annan idiot!
Jag känner mig så ledsen. Besviken. Ful och gammal. Oattraktiv. Oåtråvärd. Oviktig.
Kommer jag att klara av det här? Att leva i ovisshet om när och var han gör det, om han gör det? Hur lever man med någon som missbrukar porr? Hur ska jag som anhörig hantera detta? Jag vet inte vart jag startar och det känns som ett problem lagts på mig som jag inte själv valt. Det känns barnsligt uttryckt - orättvist.
Jag har nästan blivit maniskt på vad jag äter, hur jag ser ut och att hålla mig i form sedan detta kom upp. Jag gör allt jag kan för att han ska se mig, vilja ha mig, älska mig och åtrå mig - istället för det på datorn. Men hur ska jag någonsin kunna mäta mig i jämföreslen med de tjejerna? Hälften så gammal som jag, "oförstörda" (det ska ju iallafall ge sken av det!), unga och vackra. Det går ju inte!
Jag har tillochmed varit så dum att jag surfat in på en av sidorna jag hittade på min dator som han använt/använder. Bara för att späka mig själv och bekräfta det jag redan vet...att jag är ingenting i jämförelse.
Han sa tillochmed till mig att jag "inte direkt är 18 längre" när allt kom upp i dager för två månader sedan. Jag blev förbannad där och då, sa att det var inte han heller precis! Men efteråt bröt jag ihop och vardagen efter "jobbade jag hemifrån" i form av att åka till akutpsyk för samtal. Min värld har raserats.
Jag vet inte hur mycket jag gråtit. Mest i början kanske, i februari då allt kom upp. Men det samtal vi hade kändes bra. Vi skulle klara detta. Vi skulle börja med att vara närmare varandra - alltså ha mer sex. Jag kände en bävan inför att ha det med honom efter detta. Och det har varit svårt. Oerhört svårt. Vem tar han på bakom sina stängda ögonlock? Vem är det han är med? Vad är det han vill göra med henne?
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...
Vart tog jag vägen? Min kropp? Min njutning?
Det här är förstoss allt som upptar min verksamhet just nu, men jag har inte tid! På jobbet har jag en doktorsavhandling att avsluta innan årets slut och jag vet inte hur jag ska orka med allt. Pressen på jobbet och hemma känns nästan övermäktig. Jag har dock bestämt mig för att söka samtalshjälp. Det får bli på en privat klinik för jag skäms så mycket över detta att jag inte vill gå till vår gemensamma vårdcentral eller ta hjälp av företagshälsovården. Vill inte färga de miljöerna med detta...kanske låter det löjligt.
Hans porrmissbruk
Min sambo är porrmissbrukare. Så, nu är det skrivet. Fingrarna ville ta omvägar när ordet skrevs som om de in i det sista ville undivka att få det på print - in i det längsta blunda för sanningen. Men jag kan inte leva ett liv med förbunda ögon och låtsas som ingenting. Det är ju inte något "ingenting", det är ett stort "någonting" som förändrat hela mitt liv. Min syn på en man jag levt och älskat och delat allt med i tre år, som är far till mitt älskade lilla barn och som jag haft framtidsdrömmar med. Allt är förändrat och frågorna hopar sig i min skalle: Vem är du egentligen? Vaför gör du det? Varför har du ljugit och sagt dig stått för andra värderingar när vi pratat om dessa saker? Hur kunde jag missat detta? Ett axplock av det kaos som råder i mitt sinne. Och ingen har jag, annat än denna blogg, att på daglig bais dryfta mina osorterade tankar.
Idag ska ha söka hjälp har han sagt. Eller rättare sagt han sa det redan förra veckan och han har sedan försökt att nå Sexcentrum för att få komma på konsultation. Men det har varit telefonsvarare och telefontider där inga svarat. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro på det han säger, men en röst inom mig käftar emot och säger att han bara ljuger. Men han fick faktiskt ett telefonsamtal från dem när jag var med i bilen, som meddelade att han måste ha remiss från vårdcentralen. Så idag ska han ringa dit.
Jag skyper just med honom precis nu. Han säger att han ringt. Men han vet inte vilken tid de ska ringa tillbaka. Det är ju jävligt konstigt! Är det inte standard att de säger att de ringer tillbaka en speciell tid och på det numret han ringer ifrån?!
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
