fredagsliv med Real Love
Jag har börjat äta antidepp mediciner nu. Jag har hemsk huvudvärk och ont i kroppen, men vet ju att det kan vara introduceringen som gör det. Jag har haft en fruktansvärt dålig arbetsvecka. Har inte fått gågonting gjord och arbetsvöskan med datorn och allt material står på kökssoffan mittimot och får mig att känna mig som en skit.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Jag har varit ensam med sonen från måndag-onsdagkväll och jag hamnade i något slags komatillstånd. Min sambo åkte med jobbet till ett annat kontor i sverige och jobbade under ett par dagar. Det gick bra för mig att rodda livet här hemma, men inte samtidigt med att jobba verkar det som. Jag har ingen motivation och drivkraft kvar känns det som och jag vet inte hur jag ska ro i land detta. Jag hoppas jag kommer att kunna må lite bättre när medicineringen kickat in.
Det var en pina att ha honom borta. Alla dessa dagar och jag kan inte sluta tänka på vad han kanske gjort. Vi har inte haft sex heller efter att han kom hem eftersom jag har mens och en riktigt jävlig omgång. Vi är också båda trötta. men vi har kramats och gosat.
Det ringde en kvinna hit tidigare i veckan och sa att hon var från sjukhuset och ville erbjuda honom tid. Jag fattade inte förre efteråt att det förmodligen var från Sexologiskt centrum. Hon sa det inte heller - förmodligen av sekretess. Hon vet ju inte att jag vet att han sökt hjälp.
Jag har börjat läsa en bok som heter Real Love av Greg Baer. Han skriver om kärleken i livet och hur de flesta av oss känner oss tomma och ensamma och länktar efter riktig kärlek. Eller som översättaren kallar det Sann kärlek. De flesta av oss har inte fårr lära oss att det är ovillkorlig kärlek för den vi är som räknas och som får oss att bli lyckliga. Alla har vi lärt oss att vi bara får kärlek villkorligen, alltså om vi är på ett speciellt sätt så belönas vi med kärlek från andra. Det gäller i alla relationer och vi gör allt för att förtjäna andras kärlek. Verktygen är att försköna vem vi egentligen är (både kroppsligt, utseendemässigt och mentalt) för att vinna andras gillande, men också geneom att manipulera andra att gilla oss, kontrollera andra osv. Boken beskriver också att det de flesta som har problem i sina förhållanden bottnar i denna problematik. Vi kan inte acceptera den andre fullt ut, för att denne inte får oss att känna oss älskade. Problemet är egentligen inte i den andre utan i sig själv.
Jag har funderat mycket kring det han skriver. Livet handlar om att älska någon. Så varför är då den andres lycka inte den viktigaste? Varför vänder man på det och istället hela tiden kräver kärlek. Författaren förklarar det med att vi är rädda att bli stående ensamma. Och så är det nog. Men det betyder alltså att man ska acceptera allt hos sin parter? Det låter så konstigt för mig. Men det är väl för att kan är "skadad" av tänket att man bara förtjänar kärlek.
kanske sitter det någon sekt bakom dessa tankar, men jag bryr mig inte att kolla efter. Man måste kunna få prata om kärlek utan att yttre/över krafter kommer in. Jag är själv inte religiös och känner mig obekväm att plocka in någon "helighet" i mitt läkande. Men boken berör ingen av detta heller alls. Så det är väl bara budskaper som känns religiöst. Och kanske blir det lätt det när man pratar om kärlek?
Återfall
Ok, då kom det. Återfallet. Fyfan vad tufft det känns.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Jag har haft kännslan att något varit på gång igen eftersom vårt samliv inte känts lika bra. Jag märker på honom att det är något, och han kan inte komma. Jag frågade honom rakt ut igår morse och det visade sig vara sant. han hade varit hem på lunchen för att "fixa med tvätten" och då hade han gjort det. Jag undrade om det var samma sida han var in på igen, men denna gånmg var det ingen film, utan bara bilder från en känd engelsk tidning som varje dag publicerar en ny toppless brud. Herregud! Är det allt som krävs - lite nakna tuttar?!! Orsaken igen var = stress. Men han kan inte säga VAD som stressar honom.
Vi pratade så länge vi kunde innan det var dax att bryta och bege oss till dagis och jobb. Jag blev ledsen i bilen in, men jag försökte skyla över tårarna med solglasögonen. Vi pussades inte hejdå.
När jag väl är på jobbet och inne på fikarummet för att ta med mig en kaffekopp till mitt kontor så möter jag honom i dörren. Han ville prata så vi fann en mer privat plats.
Återigen ursäktar han sig. Han säger att han vill så kontroll på det, att han ska jobba hårdare. Vi har ett bra samtal tycker jag, och jag känner mig bättre. Vi bröt upp runt halv tio. Resten av dagen jobbar jag rätt bra på jobbet och jag börjar se framemot kvällen som sedan tidigare varit bestämd för middag ute tillsammans och bio. Min mor och far skulle vara barnvakt. Kvällen känns ok. Det är tydligt att han inte vill prata om det, utan "vila från det". Jag hade önskat att vi kunde prata mer.
Idag har jag kollat hans historik igen. Det han gjorde direkt efter att vi skilts på mitt jobb var att surfa in på samma sida som igår 10.08 och 10.28 byta till annan sida. Däremellan han han väl med en urtömning igen. Idag har han också varit in, men bytte direkt till ny sida. Kanske var hon inte i hans smak?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Jag VET att det är fel av mig att kolla hsitoriken. Men han har ju sammankopplat min dator och hans historik, så det är så svårt för mig att låta bli. Så hur känns det?
Ja, jag är ledsen och upprörd. Snacket vi hade vad var det om? Vad är det allt detta handlar om? jag vet inte hur jag ska hantera detta snart. Han säger en sak men gör en annan. han säger att han förstår att jag blir sårad, att det är förstårlligt att jag känner mig mindre värd och oåtråvärd för att kan måste kolla på andra nakna kvinnor och masturbera till dem. Ändå går han och gör det direkt efter att han uttryckt det! VA?!! Jag fattar inte!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Snälla någon - hjälp mig!!!
Remiss på G!
Fick just veta att läkaren skickat en remiss till Sexologiskt centrum, så han ska ringa dem igen imorgon när de har telefontid. Äntligen känns det som om det är sant. Jag hoppas bara att han får samtalet gjort imorgon så att han inte glömmer tiden och måste vänta till tisdag nästa vecka igen! Men jag ska inte måla fan på väggen nu när beskedet var positivt. Lite närmare en lösning alltså.
Det handlar inte om mig!
Har precis kommit ut från en timmes konsultation igen hos min kära prykologtant. Det jag måste arbeta mer med är att förstå att hans problem inte handlar om mig, vem jag är, vad jag gör eller hur jag ser ut. Det handlar om hans tvångshandling och missbruk som kliniskt observerat alltid handlar om ångestdämpning och inövade vanor. OM han gör det handlar det alltså inte om att jag inte varit på plats för att ta hand om hans behov, eller att jag gjort det på fel sätt. Det handlar om att han har en damm fylld med frustration och ångest från hans inre, hans tankar, hans rädslor i livet, som han tar ut på detta sätt.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Jag får inte lösa problemet på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre och hade en notoriskt otrogen kille, där jag istället för att gå, tog kontrollen genom att bli vän med tjejerna jag misstänkte att han låg med. Och jag hade nästan alltid rätt. Jag kände tillfällig makt och han ställdes utanför vår tvåsamhet av förtrogenhet. De berättade för mig vilken skit han var, och jag fick rätt. Tills nästa gång... Jag kan alltså inte göra det igen. Fast denna gång rör det sig istället om att försöka var tillgänglig 24-7, vara på ett speciellt sätt mot honom och försöka bota hans ångest med att alltid ha sex med honom, fastän jag kanske inte vill. Hans ångest är hans. Inte min. Och det finns många olika sätt att lindra sin ångest på och han måste hitta det sätt som fungerar för honom men som inte går ut över vårt samliv. Hans nuvarande lösning är alltså inte en bra lösning, men det är HAN som måste komma fram till det. Söka hjälp för det.
Jag har vid upprepade tillfällen, när vi varit nära, känt att jag bara gjort det för att se till att han får utlösning. Då vet jag att den dagen är "räddad" eftersom jag vet att han normalt inte "kan" mer än en gång per dag. Men min ångest dyker upp på andra eller tredje dagen och jag inte "hjälpt" eller på annat sätt sett till att han fått det. Ännu värre blir det när jag försöker men han drar sig undan eller inte visar tecken på att vilja. Då kommer genast tankarna på att han redan fixat det på annat sätt. Och jag känner mig åsidosatt, ledsen och sviken - även om jag kanske inte ville från början utan hellre hade velat ta ett bad och krypa isäng med en god bok!
Det är så sjukt hur det blivit för oss. Men jag har bestämt mig för att stanna.Vi får se hur det är vid årskiftet. Jag tar ett nytt beslut då. Nu behöver jag iallafall inte grubbla något mer på det - om jag ska gå eller stanna kvar. Och vad det gör mig till för typ av person om jag beslutar mig för det ena eller andra alternativet. Det kan jag lägga åt sidan nu. Jag stannar med honom och min son och arbetar med att separera hans ångesthandlingar från mig som person. Jag ska sluta smyga i mitt hem. HAN får vara den som får känna stress om jag kommer på honom och det får HAN ta hand om.
Det kan mycket väl vara så att han använder sin android telefon som verktyg att dämpa ångesten nu när han inte använder datorn hemma så ofta. Det kan också vara så att han väljer att göra det på jobbet, på toaletter osv. men VAD kan jag göra åt det? Och VAD ändrar det att jag snokar igenom historiken efter bevis, det faktum att han gör det? (Men jag har ju inte hittat någonting). Ingenting så klart. Det finns ingenting jag kan göra åt problemet annat än att finnas där som samtalsparter när han behöver ventilera sina tankar eller sin stress om han själv önskar. Och att älska den man som faktiskt är någon annan än sin ångest eller sina ångesthandlingar i sängen. Och att försöka bekräfta det som är han och allt hos honom som jag älskar.
Vecka 3
Vi går in i vecka tre som kommer att hinna bli vecka nummer fyra innan han ens kommit till Sexcentret han själv sagt att han vill till. Den ena undanflykten efter den andra, låter det som i mina öron. Hade det tagit lika lång tid för honom att söka hjälp om det var något som gällde vår son? Jag hoppas verkligen inte det, för det hade betytt många veckors väntan för honom!
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Han har skyllt på allt från telefontider, möten, personer som varit oanträffbara, en vårdcentral som haft andra rutiner än den jag går till osv.
Det är väl ändå jävligt märkligt att det skulle skilja så mycket mellan vårdcentralers sätt att arbeta i samma stad! Ringer de inte upp alla som söker hjälp?! Nej, tydligen inte.
Såg min skype blinka med ett meddelande från honom tidigare imorse. Idag säger han att han faktiskt fått en tid för att bli uppringd. (Har de ändrat system?!!) Men såklart blir han inte uppringd av sin läkare förren på torsdag...(och han kommer väl att glömma som vanligt!). Sedan kommer det att bli fler veckor innan han kan förses med en remiss och få chans att komma dit.
Herregud, om han inte har tillräkligt med motivation att komma till någon som kan hjälpa honom med ett beroende han själv säger att han vill bli av med, då måste ju jag ta beslut innan jag vet vad HAN vill!! Eller hur ska jag orka?!!
Jag hade föreställningen om att han skulle få komma dit och starta processen med att reda ut vad han vill med beroendet. Kanske kommer han fram till att "ja, jag vill leva med porren därför att de ger mig så mycket i mitt live och för mig som person" - då har jag fått det svar jag behöver och jag får ta vår son och flytta. Men är det så att att han kommer fram till svaret att "nej, jag vill komma ur berendet och försöka lösa de underliggande problem som orsakar det med er och min sambos hjälp", då finns det hopp om framtiden och jag kan tänka mig stanna kvar och kämpa - förhoppningsvis med viss stöd av dem också. Jag har ju ingen aning om vad jag har att förvänta mig när det gäller ett liv med en porrmissbrukare. Jag behöver själv stöd, riktlinjer och verktyg.
Och giv mig styrka någon...
Nej nu måste jag sätta på mig den "glada masken" och jobba!
"Haft bra helg?"
"Jodå, tack lika bra som vanligt! Och så fint vädet vi haft!"
"Ja, verkligen! Och allt bra hemma?"
"Jaa, bara bra. Vi är lika nykära som vanligt och lillen han springer för fullt nu!"
"Men vad roligt att höra! Ja, jag har alltid sagt det - ni är en sådan söt liten familj. Och jag är så glad över att du äntligen träffat en sån' fin kille!"
"Mmm, jag med..."
Får ingenting gjort
Sitter men jobbdatorn på men får ingenting gjort. På morgonen känns beslutet att jobba hemifrån så bra och välmotiverat, men det är verligen inte sant när verkligheten kommer ikapp! Nu när lunchtiden kommit och jag inser att jag inte fått något gjort får jag nästan panik. Om 2½ timme ska jag hämta på dagis och då är arbetsdagen verligen över. Sen är det middag och sysslor... Jag måste få rätsida på mina dagar. Jag måste få tillbaka mitt liv! Jag klarar inte av allt detta grubblande, det gör mig handlingsförlamad!
Varför är det så viktigt? (1)
Jag har såklart sökt på internet för att hitta andra som sitter med samma problem men de verkar vara få som vågar blogga om detta. Söker man på porrberoende/porrmissbruk på någon av alla de blogglistor som finns hittar jag ingenting. Det finns någon enstaka som skrivit, men jag hittar ingen anhörig. Jag hittade dock några frågor att ställa sig om man lever med någon med porrmissbruk på följande länk. Det är frågorna mera än hemsidans innehåll som intresserar mig för att det får mig att fundera. Det handlar ju om mig, mitt och min sons liv, som jag måste ta ansvar för.
Jag vill heller inte bli den värsta versionen av mig själv, den som ständigt går och är misstänksam, tror att sambon ljuger, en som går igenom historik på datorn och mobilen för att hitta bevis, en som smyger i sitt hem och tror att varje suck från badrummet, soffan eller sängen är en potentiell orgasmsituation där jag utelämnats. En som går och ororar sig för att man inte är tillräkligt sexig eller åtråvärd, snygg, ung, villig eller någon som oroar sog för framtiden och sonens framtida flickvänner (även om det självfallet även kan bli pojvänner - det vet man ju inte) och hur sambon kommer att reagera på dem. Om han klarar av att bli "nykter" från missbruket, när och hur kommer det att komma återfall?
Varför är det så viktigt? (2)
För mig är det viktigt att inte ha hemligheter för den jag älskar och att man kan känna sig trygg att prata om allt. Att hjälpa och stötta varandra är lixom grunden till ett tryggt och respekterande förhållande. För mig är det inte ok att ljuga för varandra, hur obehaglig sanningen än är så är det bättre att prata om det. Visst, jag vet att många säger att det finns vissa saker man inte ska prata om - som exempelvis tidigare sexuell eskapader eller om man varit otrogen osv. Vem har inte hört devisen "det man inte vet mår man inte illa av"? Visst devisen må vara sann, men vad bygger man för ett tryggt förhållande på det? Och vem vill leva i ett på fasaden perfekt förhållande där personerna involverade egentligen gör något annat än de säger och bara möts på en på förväg bestämd arena? Ett hittepå ställe där man spelar charader! JAG vill inte leva så! Jag vill har tillit, värme och kärlek.
Hans porrmissbruk
Min sambo är porrmissbrukare. Så, nu är det skrivet. Fingrarna ville ta omvägar när ordet skrevs som om de in i det sista ville undivka att få det på print - in i det längsta blunda för sanningen. Men jag kan inte leva ett liv med förbunda ögon och låtsas som ingenting. Det är ju inte något "ingenting", det är ett stort "någonting" som förändrat hela mitt liv. Min syn på en man jag levt och älskat och delat allt med i tre år, som är far till mitt älskade lilla barn och som jag haft framtidsdrömmar med. Allt är förändrat och frågorna hopar sig i min skalle: Vem är du egentligen? Vaför gör du det? Varför har du ljugit och sagt dig stått för andra värderingar när vi pratat om dessa saker? Hur kunde jag missat detta? Ett axplock av det kaos som råder i mitt sinne. Och ingen har jag, annat än denna blogg, att på daglig bais dryfta mina osorterade tankar.
Idag ska ha söka hjälp har han sagt. Eller rättare sagt han sa det redan förra veckan och han har sedan försökt att nå Sexcentrum för att få komma på konsultation. Men det har varit telefonsvarare och telefontider där inga svarat. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro på det han säger, men en röst inom mig käftar emot och säger att han bara ljuger. Men han fick faktiskt ett telefonsamtal från dem när jag var med i bilen, som meddelade att han måste ha remiss från vårdcentralen. Så idag ska han ringa dit.
Jag skyper just med honom precis nu. Han säger att han ringt. Men han vet inte vilken tid de ska ringa tillbaka. Det är ju jävligt konstigt! Är det inte standard att de säger att de ringer tillbaka en speciell tid och på det numret han ringer ifrån?!
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte om han nu ljuger och försöker förhala sitt ansvar att ta hjälp. Jag vet inte vem han är... Jag bara försöker bekräfta att jag är glad och stolt över att han ringt dem och att han söker hjälp. Han gav mig bara "tummen upp". Hatar den symbolen! Vet aldrig vad den menar i olika sammanhang.
Ensam lördag
Jag tänkte att en anonym blogg skulle kunna hjälpa mig att ventilera, få skriva av mig någonstans där ingen som känner mig eller min familj får något veta. Att skriva dagbok känns inte rätt. Vill inte att dessa hemligheter någonsin ska komma upp i ljuset.
Det är första gången jag är ensam sedan förra lördagen då allt hände. Eller rättare sagt kom upp i dagen. Kanske till och med "kom upp i nytt ljus" passar bättre? Hur som helst så är livet inte det samma längre. Jag vet inte hur man hanterar detta. Jag tänker på det varje dag. Varje kväll. Varje natt.
Jag vaknar på mornarna och har ont i magen av press och stress för att går till jobbet. Går till jobbet och lyckas slappna av efter ett par timmar. Åker hem med ont i magen av press och stress igen. Kommer hem och mår illa. Hittar ingen trygghet någonstans. Överallt bedöms jag; på jobbet - mitt intellekt, hemma - min kropp. Hur ska jag klara av att leva upp till förväntningarna?
Det är så svårt att skriva om detta och jag vet inte hur. Kanske ska jag börja med att skriva hur jag just nu känner? Jag känner mig; tom, förbisedd, vilsen, äcklad, sårad, gammal, förvirrad och liten...
Och liten är jag inte. Däremot har jag en liten som nu ligger och sover och som till varje pris måste skyddas från allt jag sett de senaste månaderna. Till varje pris!
Ska jag packa våra väskor och åka? Ska jag stanna och kämpa?
...med vilka krafter kan jag göra något av dem?
