Ensam lördag
Jag tänkte att en anonym blogg skulle kunna hjälpa mig att ventilera, få skriva av mig någonstans där ingen som känner mig eller min familj får något veta. Att skriva dagbok känns inte rätt. Vill inte att dessa hemligheter någonsin ska komma upp i ljuset.
Det är första gången jag är ensam sedan förra lördagen då allt hände. Eller rättare sagt kom upp i dagen. Kanske till och med "kom upp i nytt ljus" passar bättre? Hur som helst så är livet inte det samma längre. Jag vet inte hur man hanterar detta. Jag tänker på det varje dag. Varje kväll. Varje natt.
Jag vaknar på mornarna och har ont i magen av press och stress för att går till jobbet. Går till jobbet och lyckas slappna av efter ett par timmar. Åker hem med ont i magen av press och stress igen. Kommer hem och mår illa. Hittar ingen trygghet någonstans. Överallt bedöms jag; på jobbet - mitt intellekt, hemma - min kropp. Hur ska jag klara av att leva upp till förväntningarna?
Det är så svårt att skriva om detta och jag vet inte hur. Kanske ska jag börja med att skriva hur jag just nu känner? Jag känner mig; tom, förbisedd, vilsen, äcklad, sårad, gammal, förvirrad och liten...
Och liten är jag inte. Däremot har jag en liten som nu ligger och sover och som till varje pris måste skyddas från allt jag sett de senaste månaderna. Till varje pris!
Ska jag packa våra väskor och åka? Ska jag stanna och kämpa?
...med vilka krafter kan jag göra något av dem?
Kommentarer
Trackback
