Dagarna går...
...och problemen består.
Det är svårt att vakna på morgonen nurförtiden och känna sig lycklig. Visst, dagarna går, vi gör saker ihop, pratar och skrattar, men i bakgrunden finns hela tiden min rädsla, mitt äckel och min sorg.
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha den man som jag trodde att han var. Men hur ska det gå till? Det ÄR ju inte vad han verkligen är. Allt var ju bara en charad. Han "lekte" att han var någon han inte är och jag fick inte veta det innan jag valde att gå in i ett förhållande med honom - än mindre innan jag tyckte han skulle bli en bra far.
Jag känner mig lurad. Förd bakom ljuset som en idiot.
Frågan blir då självklart, hade jag backat i början om jag visste?
Svaret är självklart - ja.
Hade jag vetat då, det jag vet idag, hade jag nog aldrig blivit kär i honom. Med det bagage av erfarenheter av män som behandlat mig utan kärlek och respekt och satt djupa sår i min själ, hade mig påmind och jag hade nog medens dragit mig tillbaka om jag vetat. Men nu fick jag inte veta detta i förhand. Jag blev kär i denna man och vi skaffade barn ihop. Jag såg honom som den man jag ville dela min ljusa framtid med. Han fick den att se så ljus och härlig ut. Och hur ser den ut nu?
Den är bara svart och förstörd. Jag ser ingenting längre. Vad är det för en framtid vi går emot när han inte är den jag trodde han var? Kan jag leva med en man som jag oroar mig för helatiden tänker på att vilja dra en tralla till en helrakad tjugoåring på datorn; när han har sex med mig, eller sitter på toa och "skiter", eller kanske bara när vi går och handlar tillsammans?
Jag vet ju inte hur han tänker. NÄR tänker han på det? Jämt? Ibland? I såfall, finns det triggers som sätter igång det i hans vardagsliv - vilka då? Är det någonting jag gör? Sätter JAG igång några, och vad kan jag göra för att det inte händer?
Just nu känns det som om jag kunde göra vad som helst för att få komma tillbaka till den normala vardag som jag trodde att jag hade innan allt detta uppdagades. Ibland får jag irrationella tankar om att jag är beredd att göra "vad som helst" bara det hela slutar och jag kan få tillbaka mitt liv och min man (som inte finns) igen. Detta "vad som helst" innefattar då de irrationella tankarna som att förändra min kropp med vad som krävs, löshår, skallpell eller sug (större bröst, fastare lår och rumpa, strama up ögonlocken allt för att se yngre ut) lägga till en fusk-solbränna, bleka tänderna och helraka mig för att mera likna de han tittar på och tydligen vill ha. Till det kan vi ju kasta in en del tankar om att låta honom leka med mig som om jag vore en docka - orörd skolflicka ena dagen och Lisbeth Salander den andra. Allt som jag vet "turns him on".
Självklart vet jag att det inte är rätt. Och jag går och betalar 700kr timmen (som jag själv får stå för fastän han dragit in skiten!) för att bygga upp mitt självförtroende och min egen röst att kunna skrika i in i mitt eget öra, att det inte är rätt väg att gå!
Jag är ingen ful eller osexig kvinna. Jag är en mycket lyckligt lottad kvinna. Men jag är 40 år, jag har fött ett barn som jag ammat. Jag gick upp 20kg av gravidieten - som jag gick ner.
Min kropp ser ut som en kropp man borde vara nöjd över. Jag är 172 och kräver storlek 38. Jag vet många som skulle vara nöjda över det.
Min midja är smal, brösten - ok, lite hängigare än de var tidigare - men de är större än de var innan jag blev med barn (borde ses som positivt...fast kanske inte?).
Jag är inte klumpig eller tafatt (något jag själv tycker är otroligt osexigt). Jag är sensuell, varm och omtänksam.
Borde jag inte känna mig stolt och lycklig med att vara jag i den kropp jag har? Och sen är jag rätt smart - borde väl vara det med tanke på att jag håller på att doktorera...men det spelar väl ingen som helst roll i sängkammaren...
Ja, som det framgår är mitt inre i kaos. Allt detta grubbel behövde bara komma ut. Kanske kan jag jobba nu...? Ä
