Ensammatankar

Hur har jag kunnat missa detta under alla dessa år?!! Men givetivs förstår jag nu vad han egentligen sysslat med när han suttit upp efter att jag gått isäng "för att komma ikapp alla tv-serier han följer" eller då han tagit med sig datorn på toaletten som läslektyr när han haft sin "dåliga mage". En mage som kunnat vara i olag när som helst på dagen. inget har jag misstängt eftersom han introducerats till mediciner (diabetes) som har en viss "förlösande" effekt. Inte hade jag kunnat ana att det kunde fungera som det perfekta alibit.

Och där untanför den stängda toadörren har jag gått omkring i godanro som en annan idiot!

Jag känner mig så ledsen. Besviken. Ful och gammal. Oattraktiv. Oåtråvärd. Oviktig.

Kommer jag att klara av det här? Att leva i ovisshet om när och var han gör det, om han gör det? Hur lever man med någon som missbrukar porr? Hur ska jag som anhörig hantera detta? Jag vet inte vart jag startar och det känns som ett problem lagts på mig som jag inte själv valt. Det känns barnsligt uttryckt - orättvist.

Jag har nästan blivit maniskt på vad jag äter, hur jag ser ut och att hålla mig i form sedan detta kom upp. Jag gör allt jag kan för att han ska se mig, vilja ha mig, älska mig och åtrå mig - istället för det på datorn. Men hur ska jag någonsin kunna mäta mig i jämföreslen med de tjejerna? Hälften så gammal som jag, "oförstörda" (det ska ju iallafall ge sken av det!), unga och vackra. Det går ju inte!

Jag har tillochmed varit så dum att jag surfat in på en av sidorna jag hittade på min dator som han använt/använder. Bara för att späka mig själv och bekräfta det jag redan vet...att jag är ingenting i jämförelse.

Han sa tillochmed till mig att jag "inte direkt är 18 längre" när allt kom upp i dager för två månader sedan. Jag blev förbannad där och då, sa att det var inte han heller precis! Men efteråt bröt jag ihop och vardagen efter "jobbade jag hemifrån" i form av att åka till akutpsyk för samtal. Min värld har raserats.

Jag vet inte hur mycket jag gråtit. Mest i början kanske, i februari då allt kom upp. Men det samtal vi hade kändes bra. Vi skulle klara detta. Vi skulle börja med att vara närmare varandra - alltså ha mer sex. Jag kände en bävan inför att ha det med honom efter detta. Och det har varit svårt. Oerhört svårt. Vem tar han på bakom sina stängda ögonlock? Vem är det han är med? Vad är det han vill göra med henne? 
I min sjuka hjärna känns det som om min kropp får på sig en overall iform av någon av dessa unga kvinnor. Som rör sig som dem, som låter som dem, som behandlar honom så som dom skulle göra...

Vart tog jag vägen? Min kropp? Min njutning?

Det här är förstoss allt som upptar min verksamhet just nu, men jag har inte tid! På jobbet har jag en doktorsavhandling att avsluta innan årets slut och jag vet inte hur jag ska orka med allt. Pressen på jobbet och hemma känns nästan övermäktig. Jag har dock bestämt mig för att söka samtalshjälp. Det får bli på en privat klinik för jag skäms så mycket över detta att jag inte vill gå till vår gemensamma vårdcentral eller ta hjälp av företagshälsovården. Vill inte färga de miljöerna med detta...kanske låter det löjligt.